Skriver nu en liten sång
som kan trallas någon gång
utan alltför höga eller låga toner.
Den är inte särskilt djup,
hissnar inte som vid stup
och har inte några höga pretentioner.

Den som skriver daglig dikt
lägger inte alltid vikt
vid att vidmakthålla gamla traditioner.
Versen gnistrar om den vill.
Man kan lägga manken till
men bör inte ha för stora pretentioner.

Sitter ensam på mitt rum.
Lampans vita kranium
grinar glatt åt mina vissna pelargoner.
Man blir nog ett lyckligt lik
lagd bland möblers matta teak
om man inte har för stora pretentioner.

Denna dikt blir inte bra
men den duger, för den ska
dämpa regnets skval och åskans vibrationer.
Denna söndag efter ett
kan den funka som ett sätt
att förjaga både änglar och demoner.

Denna visa låter hård
utan passande ackord,
utan lämpligt komp av instrumentationen.
Saul blev ju mindre stel
efter Davids harpospel,
(om man använder just den komparationen!)

Det finns dom på denna sajt
som ser allt i black and white
och tar illa upp av andras recensioner,
som blockerar alla som
inte tycker så som dom
och som hotar deras tankars positioner.

Vissa verkar ha komplex,
skriver texter, mest om sex
och poem om sina erogena zoner.
Det är ingen hemlighet
att som hetare poet
man vill dikta "det" om hanar och om honer...

Vi är alla bra - ibland.
Vi bör ta varann i hand,
gratulera oss till vissa prestationer.
Plus och minus jämnas ut,
samma summa får till slut
neutrala, fiender och kompanjoner.

Så nu slutar denna sång.
Den blev kanske dum och trång
men fick ändå sönder molnens formationer!
Man kan gå till EU-val,
se på hockeyns storfinal
utan att man har för stora pretentioner!