Där satt jag nu igen på avdelning 17 utan tröja, med ännu ett förtidigt fött barn mot mitt bröst.
Denna gången kände jag till rutinerna. Personalen kunde lika gärna varit gamla arbetskollegor, jag kunde redan de flestas namn då vi fick tillbringa fem veckor här två år tidigare. Kuvösen, kablarna & siffrorna på monitorn skrämde mig inte längre, nu kände jag mig trygg. Syrehalten visade äntligen 99% och syrgasen kopplades bort, pulsen var jämn och fin. Nu vågade jag ta ett djupt andetag och försöka förstå vad vi har skapat, men det går självklart inte begripa.

Jag tänker på min lilla pojk där hemma som blev lämnad av oss mitt i sömnen. För nästan exakt två år sedan var det jag och han i samma rum, på avdelning 17. Men han var mindre, han vägde hälften av vad lilla Linnéa väger. Efter det akuta kejsarsnittet lades han omgående i den kraftigare och mer omslutande kuvösen.
Jag tänker på hur hans rutiner hastigt bara förändrades ikväll, att två vänner tillfälligt var tvungna att ta ett stort ansvar för honom. Jag vet att han är trygg, jag hann natta honom men han vaknar ju alltid efter 2-3 timmar och behöver tröstas.
Jag och Hanna tävlar ofta, nästan varje kväll om vem som hinner springa upp först för trappan för att lägga sig i sängen jämte honom. Det är svårt att motstå även om jag vet att han blir tryggast av sin mamma.
Hur ska han tänka när det kommer in någon annan där i det mörka rummet där han sitter på sängen mitt i natten, vet dem att han alltid vill dricka lite vatten innan han somnar om.

Jag tänker på Hanna, som får vänta i minst 4h till innan hon får sin vackra lilla flicka mot sitt bröst. Jag tänker på hennes havandeskapsförgiftning som hon slapp denna gången och den fruktansvärt långa ovisshet jag fick befinna mig i innan jag ens fick ett svar på om hon ens hade överlevt. Men framför allt blir jag påmind om det vackraste mötet eller rättare sagt återföreningen jag någonsin skådat som skedde i detta rum, nästan exakt två år tidigare.
Hanna rullades efter långt utdragna operationer in på sin brits, de specialutbildade barnmorskorna öppnade försiktigt kuvösen för att inte stressa våran lilla Filip. Försiktigt lyftes han och alla dessa kablar ut ur den varma kuvösen för att placeras mot sin mammas bröst. Av glädje, skräck och lättnad talade hon till honom. Vår lilla pojke på 1 595 gram reste av egen kraft för första gången sin nacke och riktade sina små nyblivna ögon för att se henne i ansiktet. Det var så otroligt vackert. Jag visste att oavsett vad som händer nu så fick dem mötas och dela på en ovärderlig kärlek, det var ett stort steg mot tryggheten.


Jag tänker också på mina egna föräldrar, hur jag denna gången inte ens vill skicka en bild till min så älskade pappa. Hur klarade min mamma av att se till att jag överlevde med tanke på hennes alkoholism som högst sannolikt var orsakad av hennes tragiska uppväxt. Hur kommer det sig att hon själv lyckats överleva efter alla dessa år med cancer, diabetes, blödande handleder och alla olyckor och annan skit som kommer med fyllan. Jag sitter där i stolen, och får inte ihop någonting. Men jag är glad, och så lättad.

När vi ligger där, jag och Linnéa i den fina, tysta begränsade och aldrig igen återkommande stund, kan jag inte låta bli att tänka på hur det kunde blivit om vi inte fick igång lungorna på vår lilla Linnéa. Den där knappa minuten är något så svårt att beskriva, det kändes som om vi väntade för länge på att kalla på förstärkning. Det fanns inget liv där helt plötsligt, bara en liten bebis som var uppkopplad mot en livlös monitor och en så förvirrad pappa. Jag försökte prata högt, viska, ropa hennes namn precis som hennes storebror gjorde när hon låg i magen, som hennes mamma, i olika tonlägen. Jag tänkte, det måste finns en nyfikenhet där inne, en vilja att öppna ögonen, ”kom igen Linnéa , Linnéa !” Jag pussar på hennes lilla huvud och gosar med hennes hår. jag tänker att det kan inte vara sant, är det så här det känns, det kan inte vara sant! - I samma sekund som det rusar in förstärkning såg och hörde vi hjärtljud, monitorn visade en stigande puls och jag höll fortfarande i min lilla dotters hand, nu klämde hon om mitt finger och väste, vatten från lungorna kom ut från näsa och mun.

Personalen, den inspringande förstärkningen frågade vad som försegick, att ”larm tre hade gått men här ser ju allt bra ut?”. Björn som är specialutbildad på förtidigt födda barn, jag hade ju träffat honom 2 år tidigare, jag såg hans blick, hans nervösa händer under hela händelseförloppet när han manuellt försökte få igång lungorna, men framför allt hans lättnad, han sa inget och jag frågade inte för mycket, jag ville eller behövde inte få någon muntlig bekräftelse på hur nära det kunde ha varit. Jag var nöjd med att det var överstökat. Det fanns en glans i hans ögon och ett lugnt ansiktsuttryck, han försökte professionellt avdramatisera skräcken han troligtvis mötte i min blick. Men han lyckades inte leverera orden med rätt pitch, stämbanden var långt ifrån kontrollerbara.

Stunden är kort, och troligtvis aldrig återkommande.
Jag njuter av varje sekund, det är en sen kväll men samtidigt endast ett ögonblick.
Jag vet att det är sista gången jag i egenskap av pappa i detta rum har mitt nyfödda barn mot mitt bröst. Jag inser att livet är orättvist och känner en stor tacksamhet för att vi även denna kväll hade oddsen på vår sida.