och fast jag tar i från tårna
som krusade nopprar mattan för att låta bli
skriker jag hundrafaldigt som ett kraftuttryck för missöden
ett kravallstaket i vägen för fallet
i tungor
allt det olösta polerat på ytan
och det förlösta skriket klingar falskt åt dem alla medan
förlusten spelar baktaktsvals på mina revben
för en svältfödd publik som lyssnar
de lyssnar
med sina orosrynkade pannor
vänder dövörat mot scenen så att de stumt
kan blunda sig igenom ett enda
förvrängt
djävla
avgrundssprucket kvidande i repris

det är krut i henne
de säger inte mycket men det räcker
de applåderar
och de vill väl förvänta sig bortom sans till
att vi ska hålla hand
jag, den skälvande torson och våra kväljningar i motvind
vi vinner inte det minsta
aldrig heller det allra största
lagom mittemellan alls
viskar att ensam är döende och inte stark
ser hur de antecknar med stiletter i en klackspark
tar min kreverande förmultnande livskris
numera med en nypa salt
men vi håller ju inte käft fast sams
för efter aldrig och efter någonsin
känner vi på varann
svettiga handflator mot min hals

urartad som television
ser jag dig förvrängd
genomskådar celler
en efter
en
efter
enfaldiga ruiner av tvåsamhet och inombords
oövervinnligt
det är så vågat så sjukt så ofriskt
kanske en tusendel vunnet men jag hinner aldrig fira
nålen alla livsmålen i en höstack ett bankfack
mina odds är ospelade
strimlade hack
skivan repad repeterad i fåror
infekterade fjordar



omgång symmetritvång
omfamna
mig aldrig såhär.