Att vara schizofrent psykotisk är att försöka leva fastän man är själsligt död. 
Det är bland det vidrigaste, mest fasansfulla, som kan hända en människa.
Helt utanför allt socialt liv, vandrar man omkring som en förvirrad zombie.
Varje dag är att befinna sig i en slags maximalt utstuderad tortyrkammare.
Man svävar omkring i en tyngdlös svart iskall parallell skräckdimension.
En totalt orimlig och makaber, permanent ultrabisarr supermardröm, dag
efter dag, vecka efter vecka, månader, år. Vad gör man, vad sysslar man med?
Äter mat och kollar på TV. Det existerar inget här och nu. Samtidigt är det
förflutna ett enda kaos som löper amok när hjärnan imploderar ut till en 
skrikande kosmisk tomhet. Vad är upp och vad är ned? Vem är jag, hur i
helvete ska jag kunna ta mig ur detta terroriserande fullständigt urballade
tillstånd? Denna kolsvarta ensamhet och hopplöshet. Apati och panik.
Att vakna sent på eftermiddagen och allting är ohyggligt skrämmande.
Man vill inget hellre än att dö, försvinna, men man vågar inte ta livet av sig,
för man vågar nästan inte att gå och handla mat eller betala räkningarna.
I ett år, 1986-87, var jag i en sån skräckfylld mardröm, tills en en ängel
kom in i mitt så kallade liv med sanning och kärlek i överflöd. Det var inte
psykiatrin eller psykofarmaka som räddade mig, det var hon, jag, och Gud.
Den sköna naturen, den goda kulturen, den underbara erotiken läkte mig,
hjälpte mig. Som genom ett mirakel återföddes jag de där underliga dagarna.
Det var inte så enkelt som det låter, det var en kamp. Jag blev stark genom
min ängels vara till och starka ömhet. Det var ödet som förde oss samman.
Vi älskade varandra. Men det varade bara ett par månader, sen blommade
min giftiga bipolära mani igång, utan diagnos och medicin, utan räddning.