drack möglig kokosmjölk, såg att den va möglig men drack den ändå.
det känns rätt att testa gränser. men mysko rapar lämnar mina läppar medans jag ångrar hela mitt liv fram tills nu,
vi börjar om, vi börjar om, vi börjar om tills tiden runnit om oss, förbi oss, lämnat oss.
hela hemligheten om detta liv, viskandes i den vildvuxna ängens svajandes gräs, denna våglika livliga växtlighet... detta rika hån som skall dö, som skall förgås, som skall förintas och byggas om igen. Denna eviga lekplats som om man drar ner det till individuell nivå är en kamp på liv och död, och om man skall dra det i ett större perspektiv ganska meningslös och banal, och om man går upp en nivå till en komisk kamp och skuggad i en trygg meningslöshet.
omfamnad av samma dystra tyngd, de finns mycket som är lika som vi alla delar, men på en låg nivå syns bara olikheter och den individuella specifika arten och dennes kamp, lidande och strävan att på något sätt kring gå det oundvikliga dvs döden. vad döden är, vet vi egentligen ingenting om, oavsett art, oavsett insikt oavsett kunskap, oavsett intelligens.
mer än en dov känslan att den finns och vad det kan innebära.
ombonade i en kropp bunden till ett kontrakt, en vistidsvistelse, med en uppblåst känsla av viktighet och riktighet.
inget är viktigt och inget är riktigt.
och oavsett hur sant någonting än är, så dör den sanningen precis som dessa skal, dessa kroppar, för att ge upphov till nya sanningar, kroppar, skal. Och de eviga hjulet rullar mot en okänd destination, där var är oviktig, lika oviktig som "rätt" eller "sann" dessa konstiga mänskliga begrepp som kommer från människans behov att ställa sig utanför naturen.
naturen bryr sig ej, människan gör det, och det är här hon felar