Jag består i min själ och mitt psyke både av mörker och ljus. Jag kan inte låta bli att belysa världen som i mångt och mycket är ett helvete. På morgonen kan jag kvittra glad som en lärka, och på kvällen så totalt deppig och svartsynt. Sådan är jag bara. Men jag är inte fast i depression, vemod och tungsinne, det kommer och går. Det allra mest utmärkande med mig som författare är att jag hyllar och lyfter fram kärleken. Ljuset som lyser i mörkret. Kärleken kan vara mycket nära förbunden med mörker, oro och ångest. För alla har vi blivit mer eller mindre sårade någon gång i vår själ. Om 6 månader är det jul, och den jävla sommaren är glömd och förbi. Jag tål den bara inte. Det är alldeles för mycket ljus. Jag är en mörkervarelse. Djupt i själens natt så ruvar jag på en skatt. Jag är som Proust på spaning efter den tid som har flytt. Jag tänker hålla på att söka tills jag minns min barn- och ungdom. Jag skiter i vad folk tycker om det, att jag ältar. Ja jag ältar, söker och bearbetar, gör det ni också så att ni blir mycket mer autentiska, jag känner inte igen någon av er syskon. Vi är främlingar. Jag tänker inte vika av från sanningens väg den här gången.
Jag vet hur dom konventionella och normala människorna. De har inte tid eller förmåga att söka på djupet av sig själva. Förträngningssamhällets tomma ytlighet.
Jag kan drabbas utav mer eller mindre oro för att existerandet efter döden är så okänt. Sen har jag sett på Det okända om en massa platsbundna själar/andar, som har fastnat här på Jorden. Så vill inte jag ha det. Men så pratar medierna om "Nu ska jag lotsa denna osaliga ande hem till Kärlekens ljus." Om jag bejakar döden, på allvar erkänner den, så kan varje dag kännas som en dryg bonus. Jag känner det som att jag bara är en genomresande gäst här i livet, gott så. En vacker dag så ska jag somna in, och sen som ande vakna, och vara vaken som jag inte har varit sen jag var ett litet barn. Idag känns det som att jag sover. Dags att vakna. Johan. Jag har med största sannolikhet drömt någonting negativt igen, minns inte, men bara en obehaglig känsla. Hela mitt liv har varit en obehaglig känsla. Jag förbannar den dag då jag föddes. Jag hade en idiot till far, och en nolla till mor. Sakta bröts mitt psyke ned, och det var ingen som märkte det. Och sen fick jag ett kukhuvud till styvfar när jag var 11 år, bara några månader efter att min far hade begått självmord. Yippie!
Jag tog steg efter steg in i galenskapen, och jag visste inte själv vad det var som hände, bara att helvetets portar öppnades när jag var 17 år. Port efter port öppnades de där jävla åren, och när jag var 21 år nådde jag botten utav helvetet. Ett psykotiskt tillstånd som är obeskrivligt. Det är därför jag blir lite rädd och orolig när mina dagar börjar med gränspsykos. Inte i närheten av den psykosen, men ändå obehagligt. 
Nu när jag skriver det här starka så blir jag illamående, det bränner i magen och strupen. Psykosomatiska symptom. Ett ont och ett gott tecken. Jag får kontakt med det förflutna. Jag skulle vilja minnas min tidiga barndom, då jag mådde relativt bra, log på fotografierna och sprang omkring och lekte och busade på Grönsångaregatan.
Men jag vet inte, jag kanske inte mådde så bra då heller? Inte hela tiden i alla fall. Jag bevittnade min fars nedbrytningsprocess. Men jag fattade inte att något var väldigt fel med honom förrän jag var 10 år, 1975. Jag försökte att muntra upp honom, men det var inte så lätt. 1973 var pappa på banan, hade jobb, han log på foton. Vi lekte en hel del, spelade fotboll och kort. Vad som hände sen med honom vet jag bara lite om. Det var en rättsprocesss angående oegentligheter i samband med hans konkurs 1970. Jag tror att han mådde väldigt dåligt av det, han var rädd för att få dåligt rykte bland dom kristna i stan. Alkohol och lugnande tabletter, en nedåtgående spiral och till slut satt han i sin röda träningsoverall hemma hos mamma och mig och var väldigt deprimerad. Jag vet hur det är och hur det känns.
Jag började bli bråkig i skolan i fyran hösten 1975, mobbade en lärare. Det var mina aggressioner över hur pappa mådde som kom ut på det sättet. Jag undrar om jag och mamma var medberoende. Pappa drack så ofta som han hade pengar. Jag är nästan säker på att han var bipolär. Och jag blev till slut, av hela den där röran, schizofrent psykotisk. Jag var också bipolär i 30 år utan diagnos och medicin. 2014, innan den första branden, så fick jag äntligen diagnos. Men läkaren gav mig fel sorts medicin, jag hade behövt lithium, jag var manisk som en skyskrapa, men lugnade väl ned mig där på psyket avdelning 2, så läkaren skrev ut mig. Jag hade ingenstans att bo, och så skulle jag sova på en väns vind. Total psykos och jag tände eld på vinden som var av trä. Ringde till SOS, och ingen blev skadad. Jag hamnade på häktet, surrealistiskt. Sedermera så kom jag hit till rättspsyk Örebro, i början av juli. Då mådde jag fruktansvärt dåligt, min bipolaritet hade skiftat till depression och gränspsykos. Men sen på hösten så klättrade jag i måendet, fick ECT en serie, och tror att det gjorde mig gott. Jag kom i december 2014 hit till denna avdelning 7. Sen utslussning till ett ett idiotboende för fyra år sen, en plåtbarack en liten bit utanför stan. Stod inte ut där, skrev en bra insändare, blev inlagd igen hösten 2015. Tillbaka till plåtbaracken i april 2016. Blev sjuk där igen. Inläggning 2 månader, och sen fick jag en gammal stuga i Hidingsta, 15 kilometer sydost om Örebro. Det stället var mycket sannolikt hemsökt av onda andliga makter, jag fick aldrig lugn och ro, sov ytligt och illa.
Det gick inga bussar på kvällar och helger, vilket gjorde att jag blev ganska isolerad. Jag blev i juli 2017 manisk och gränspsykotisk och köpte 8 liter bensin och eldade upp stället. Häkte, och sen hamnade jag på ett högsäkerhetssjukhus i Växjö, ett hemskt ställe, vidriga vibbar. I slutet av augusti 2018 så fanns det äntligen plats här i Örebro. Och idag är det lördagen den 8 juni 2019. Fan vad tiden går. Skönt, jag kommer närmare och närmare döden. Jag är förälskad i döden. Väntar på att döden ska fria till mig. Jag kommer att svara ja. Nej, jag vet inte. Jag är väldigt nyfiken på att se fortsättningen av mitt underbara liv. Tror det kan bli bra så småningom. Hyfsat bra. Satan så bra. Djävlar i urberget. Jag ältar inte, jag bara repeterar historien. Hittar nya pusselbitar så att jag kan se sammanhangen. För att bli hel som människa. För att vakna och hålla mig vaken. Det är den stora och svåra utmaningen, att hålla sig vaken. Vara den människa som jag är skapt till att vara,
så som Gud har skapt mig, i fullkomlig kärlek. I ett brilliant ögonblick av underbar kärlek blev vi alla till. Men kärleken är inte allenarådande på den här underliga urspårade planeten. Men kärleken och sanningen är det enda som kan hålla mina ögon öppna, min själ vaken, och min glädje brinnande, och mitt intellekt påslaget. 
Humor är också viktigt i livet. Men inte så lätt att komma på något roligt att skriva.
Skratta av förvåning i dödens rum och dansa graciöst i kärlekens alla tunnlar. 
Jag kanske är en av Gud utsänd spion, som ska ge Henom och mina läsare ständiga rapporter från min spännande dimension och sfär. Jag sitter ensam i min cell, min motståndscell, och har gjort så sen lunchen. Men jag känner mig inte ensam. Jag tror att Gud eller en ängel vakar över mig, och/eller någon ande, mamma? Pappa? Kanske min brorsa Håkan är här, eller allihop? Det är ett halvt sekel sen jag såg honom. Han blev påkörd av en lastbil för 51 år sedan, sex år gammal. I en dröm för 3 år sen så kom han till mig. Han stod barfota på andra sidan rummet, och så trippade han på tå till, med en pillemarisk och busig blick. Sen satt han i min famn. Jag var så glad när jag vaknade.