Som du, som jag. Som natten som aldrig slutade gråta.
Vemodet inom mig, de syrliga kommentarer du vackert idissla.
Hagalen och hämndlysten du vill skapa ditt egna paradis imperium.
Som avslagen hallonsoda du låter månen lysa över din ylande vargsång.
Hemligheten bakom din charm du tror att spegeln dig älska.
Jordgubbslikör smeker tystnaden.
Dina grubblerier samlade i diktsamling.
I dina drömmar samlas vita tigrar vid turkos lagun för att släcka sorgens törst.
Allt som inte handlar om dig är oväsentligt. Enligt dig. Patetiskt du tror du äger världen, men i verkligheten du äger de fantasier av imiterade halvädelstenar i din hand.
Bränd av livet. Som solbrännan som flagnar. Din nya hud som sårbart och oskyddat exponeras. Hur ska du skydda det mot verklighetens gråskala men samtidigt öppna dig inför dess regnbågsfärgade nyanser?
Att leva med sig själv. Att själv få leva. Att dela med sig av livet.
Där får inte självföraktet plats inte heller hybris.
Däremot vänskap som passionsblomma blickandes mot stjärnhimlen.
Jag anar ditt leende i natten.
Jag anar natten ler mot dig.
Godnatt till alla demoner.
Godmorgon till ditt nya liv.
Jag väljer att inte kyssa draken.
Men det gör du.