jag börjar nu
med det
väsentliga

ett enda
långt, djupt
lyckligt andetag

möter
hen
i tidens flöde

och minnena
genom mig
vandrar

kravlöst
som vinden
behagar busa

mot gröna
böjliga, sköna
lövkronor

mina armar
öppnar jag
för allt
som förrunnit

kommer
på något vis
åter
igen

- visst är varje klädnad
en lysande förklädnad

- en skälmsk
invit till igenkänning

- i vår lek
existerar nåden

- ljusets spegling
över allt vi kallar vårt

var lycklig sekund
är en fabulös protest
mot tidens hackande
försvinnande!