Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
”Ingenting är så löjligt som det som var modernt i fjol”


Om Mode

”Ingenting är så löjligt som det som var modernt i fjol”

Ett mode är inte en enstaka händelse och modeväxlingar är ett åter-kommande fenomen. Definitionsmässigt är mode den tillfälligt rådande smaken inom ett visst område. Och mode finns inom snart sagt alla områden. Det finns till och med mode inom prästernas mässhakar. Dock måste vi skilja mellan ett högst tillfälligt mode det som på engelska benämns som fads. Och det lite mer varaktiga modet som på engelska benämnds som fashion.
Vi skulle kunna definiera mode som en tillfällig, övergå-ende företeelse, som kommer att brytas av en ny, tillfällig, övergå-ende företeelse.
Det är inte alla individer som samtidigt anammar det rådande modet. Från innovations- och adaptionsteorin vet vi att innovatörerna snabbt tar upp ett mode medan de sk die hards är de sista.
Vissa moden är diskriminerande mot en större massa, men harmoniserande inom en mindre, selektiv grupp. Detta gäller alla former av protestmoden.
Det har hävdats att stora, multinationella företag skulle i kraft av sin ekonomiska styrka kunna initiera ett mode. Ännu har ingen kunnat visa att så har skett.
Det som däremot har visats är att ett antal faktorer i vår omgivning har kunnat skapa mode. Tex dominerande händelser såsom upptäckter, Idoler och officiella personligheter har kunnat skapa ett mode. Liksom politiska och religiösa ideal.
Ett exempel på tidsbestämda modeväxlingar är att uniformsmodet efter varje krig uppvisat färggrannare uniformer än under kriget. Ett annat är att kjollängden ökar i konjunkturtoppar och minskar i konjunktursvackor.
Exempel på moden som vill visa distans är krinolinen. Med en krinolin är det omöjligt att kroppsarbeta och det var just det budskapet som krinolinen ville förmedla. På samma sätt med sol-bränna i äldre tider. Idag är solbrännan en signal om att ”jag har råd att åka på solresa”. Kanske vill långa naglar förmedla att jag inte behöver slå på en kassaapparat eller skriva på ett tangentbord.
Vid drottning Margarethes bröllop uppenbarade sig ett antal afrikanska statschefer med bröstfickorna prydda med rader av kulspetspennor, som – i alla fall då – var en statussymbol i Afrika.
Ett nutida mode är sättet att knyta halsduken. Det är lätt patetiskt att se äldre gentlemän i dubbelvikta halsdukar knutna som en strypsnara.
Slipsmodet är ju ständigt växlande i bredd och mönster – smala slipsar, breda slipsar, blommiga slipsar, randiga slipsar etc.
När det gäller kläder så har varje grupp en särskild kod för hur man skall klä sig och hur kläderna skall bäras. Det dåtida KFs basmode skiljer sig från det brittiska överklassmodet. Bäraren vill skicka en signal om sin klasstillhörighet, sitt yrke, sin religiösa inriktning, sin äktenskapliga status, och numera kanske också sin sexuella läggning.
I USA ser vi en klarare distinktion mellan det amerikanen kallar formell och informell klädsel än vi gör i Europa.
Ett sätt att försöka motverka modet i skolorna är skoluniformen.
De överdrivet dyra märkeskläderna, damhandväskorna och klockorna kan ses som ett sätt att köpa sig en identitet, men i det här fallet behöver inte märkena knytas till ett särskilt mode.
Modet är inte begränsat till kläder utan finns överallt bland oss. I vetenskap, konst, litteratur, inom industrin och inom affärsvärlden. Det kan tyckas att vi har behov av omväxling.
Ett mode skapas, kreeras av modeskapare, det initieras av en ganska väl definierad grupp av individer och från dessa individer sprids sedan modet.
Det finns några generella förutsättningar för att en mode-växling skall äga rum.
En av dessa förutsättningar är vår alienation, det utanför-skap vi känner. Detta skapar i sin tur ett behov för etikettering och affischering. Vi vill visa att vi – i vårt utanförskap – trots allt ingår i en gemenskap. Durkheim menar att snabba sociala förändringar resulterar i anomi, dvs regellöshet och normlöshet, och denna anomi skapar ett behov för etikettering. Rousseau menar att beroendet av andra skapar laster. Modet skulle följaktligen vara en så-dan last genom att vi söker omvärldens gillande – eller ogillande. Genom modet söker vi konkurrera med våra medmänniskor - vi vill visa rang, makt, välstånd, och attraktionskraft. Vi behöver etikette-ringen för kunna inordna oss i en grupp som har sin givna plats i den sociala hierarkin. Och kanske också att vi söker en skyddsdräkt för vår personlighet.
Samtidigt som vi söker likhet söker vi vara unika, vilket kan sägas vara modets paradox. Att likna dem som ligger ett snäpp högre upp på den sociala skalan och att ha lite mera av det senaste modet så att de skall hamna lite under oss.
Ett antal forskare har tittat på begreppet modeväxling. På basis av deras resultat skulle jag vilja formulera några hypoteser om modeväxlingar:

Ju snabbare de sociala förändringarna är i ett samhälle desto större alienation.
Ju högre grad av alienation som individen känner desto lättare accepterar individen ett nytt mode.
Ju mera (positivt) dominerande en händelse i miljön är desto högre är sannolikheten att händelsen skall ge upphov till ett mode.
Ju bättre ett mode etiketterar en grupp inom ett samhälle desto sannolikare är det att modet skall adopteras av gruppen.
Ju bättre modet speglar tidsandan desto bättre adopteras modet.
Ju bättre modet exponeras för de potentiella adopterarna desto sannolikare att modet adaperas.
Modet liksom alla nya produkter måste först accepteras av pionjärerna innan efterföljarna kan adaptera modet.
Ju större ekonomisk tillväxt inom en grupp eller ett samhälle desto större sannolikhet för modeväxlingar.
Ett exempel på de klara växlingarna - revolutionerna snarare än evolutionerna – är bildkonsten från historisk tid fram till den moderna tiden.
Den nordiska bronsåldern visar genomgående en rätlinig ornamentik. I och med uppfinningen av snörpassaren år 1200 f. Kr får vi spiralen som den nordiska bronsålderns huvudmotiv.
I Egypten var spiralmönstret favoritmotiv 2000 f. Kr. Det kan vara en koppling till Grekland, men det finns ingenting i övrigt importerat kretiskt – mykenskt, där man använde spiraltekniken.
Under den yngre bronsåldern tog cirkeln och dess geometri tog över ornamentiken med bågornament, stjärnornament, böljeband mm. Spiralen sågs nu som en mer eller mindre misslyckad cirkel. Radierna ledde till stjärnornament, ur stjärnorna kom bågar-na, ur bågarna våglinjerna. Det tekniska hjälpmedlet var det snör-styrda stiftet.
Så småningom övergick man till ringlande, snirklande rörelser, men fortfarande bunden till ett verktyg. Det är först i senare konstepoker som den konstnärliga friheten slår igenom. I Amiens-katedralens på ”fri hand” slagna valv, i Michelangelos bildkompositioner.
När sedan vinkelpassaren ersatte snörpassaren, kunde man forma den sexbladiga rosetten, och spiralornamentiken för-svann.
Marknadskritiska krafter vill hävda att marknaden manipulerar den lättledde konsumenten att köpa något han egentligen inte vill ha eller behöver. I stället är det nog så att det sker en urvalsprocess. Tillverkarna bjuder ut ett stort antal potentiella moden för att reducera risken. Det blir sedan modeuppköparen som genom sin känsla för mode och vad som kommer att slå som blir initierare. Mode-uppköparna talar om att de skall uppleva en känsla av ”stunning” inför det de kommer att satsa på. En nonfigurativ bild tycker vi om för att ”den stämmer”.
Att vi blir trötta eller mätta på ett mode och just genom tröttheten och mättnaden vill ha något nytt är synnerligen tveksamt just när det gäller mode och det är inte det som initierar en mode-växling.
Ett etablerat mode måste finna ett kontrasterande mode som ligger tillräckligt långt från det etablerade modet för att det skall uppnå den grad av originalitet som definitionsmässigt utmärker ett nytt mode. Om vi arbetar med hypotesen att två moden inte kan konkurrera, kan vi betrakta modeväxlingarna som växlingar mellan dualismer, mellan dialektiska växlingar mellan revolution och kontrarevolution. Modeväxlingen blir destruktiv process och samtidigt en kreativ process genom att två moden inte kan före-komma samtidigt i gruppen.
Vi kan nu formulera ytterligare hypoteser:

Ju lägre nyhetsvärde ett mode har desto kortare tid dröjer det innan ett nytt mode introduceras.
Två eller flera moden kan inte konkurrera.
Ett nytt mode skall sökas mot kontrasten till det etablerade modet.
Kriser i samhället som åstadkommer förändringar resulterar i modeväxlingar.

Världens epicentrum för haute couture har under 1900-talet varit Paris. Och därifrån spreds moden i någon form av trickle-down ner genom samhällsklasserna. Under slutet av 1800-talet var Chicago epicentrum för haute couturen. Det var också dåtiden ekonomiska centrum.
När initieraren väl bestämt sig för vilken eller vilka pro-dukter han vill lansera så behövs ytterligare en initierare – en pionjär. Initieringen av adaptationsprocessen kräver en respekterad referent, en idoltyp. Ett mode föds, blomstrar och försvinner och följer någon form av produktlivscykelkurva.
Det är alltid lätt att se tillbaka på ett skeende och dra slutsatser om vad som hänt. Oftast följer händelseutvecklingen ett logiskt mönster och man kan tycka att det inte kunde blivit mycket annorlunda. Problemet kommer då man skall försöka förutsäga den framtida utvecklingen. Alternativen blir plötsligt förskräckande många.
Naturligtvis finns det exempel på lyckade prognoser, men när det gäller konsumtionsvaror kan vi i likhet med Gabriel Tarde fråga oss ”Varför kommer bara 10 av 100 nya produkter att säljas medan 90 kommer att misslyckas” ett uttryck han myntade redan 1904.
Man kan tycka att teknikern med sin specifikation på hur en ny produkt skall se ut borde kunna skatta kostnaderna för ett ut-vecklingsprojekt. För Flymogräsklipparen skattades utvecklings-kostnaden till 2 mkr. Det skulle bli 20 mkr innan uppfinningen blev en kommersiell produkt. Kostnaden för att utveckla Stirlingmotorn skattades 1968 till 8 mkr och hela kalaset slutade på en miljard. Concordeprojektet är ett annat exempel.
Ett sätt att komma ifrån problemet är att likt 3M kallt konstatera att av 10 nya produkter kommer en att bli en kommersiell framgång. Nu gäller det bara att snabbt sortera ut du nio dåliga efter principen ”små, snabba, misstag”. Det är samma princip modevärlden kallar ”collective selection”.




Prosa av Gunnar Barkenhammar
Läst 134 gånger
Publicerad 2019-06-09 17:53



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Gunnar Barkenhammar
Gunnar Barkenhammar