På toppen av brinken
Åse honom och bördan han bär
Lycka och mening det ser man ej där
Svårmod och svaghet det är allt vad det är
Och till oss andra ger det bara besvär
Slitsamt sakta i rännstenen går
En man tyngd av livets sargande spår
Med söndriga skor och flott-spretigt hår
Ett par damer han ser på brinken där står
Nickande mot damerna han obekvämt ser
Hur oförskämt hastigt deras blick faller ner
Uppe ifrån backen skuttar en jänta och ler
Till den nötta herren hon skenade ner
Solkig och matt i handen han bar
Liljor som han vårdat i mången dar
En gärd utav kärlek till dotter från far
Till henne som han så saknat har
Glädje och mening för att läka dem sår
Med styrka att kämpa genom livet vi går
Missmod och matthet tros ses här och där
Syns sällan dock där den i själva verket är