varmfuktigtklibbig, nästansvart
viker natten ut sig över
månens ljusa
glans

bortom
havets vågor, djupvioletta
blåmjuka;
oändliga

går raktigenom; gungar,
lockar, drar, ”en sjöman älskar”
och jag sugs in i
virvlarna

nattens svaga skogsdoft;
forneldarna
rödheta, glödande,
jag med dem och

havet bara
svallar, vågorna är mina,
dina, våra och
vi är i Casablanca,

någonstans i Afrika,
ljuden är i oss, i, eller med –
hettan; min hud knottrar
som under öknens

stjärnkyla men den enda som
faller är jag och jag
andas mot din hud, din
hals

så vandrar skeppen – de
tysta karavanerna, de
mäktiga – vidare, de som
bultar i alla

hägringar, viskningar, nätter, i
drömmar; i strålars
och droppars gemensamma
färd