Jag tänker på alla hyss man har, hur de ska platsa i en relation. Baksidan av människan. Som lukten av svavel från ett nattlinne som rör sig i rummet. Som självantänder. Flammar till på baksidan när grabben tänder sin cigg några decimeter därifrån. Självantänder på alternativt sätt, passerar liksom möjligheten att kallas flamma i alla kategorier. Som sen läcker på mattan matt av skratt. En kombination av bestyr som inte hör hemma någonstans. Och definitivt inte i köket. En pajas med pyspunka som accepterat att ansiktet ofta hänger snett. Dessa hyss vi har presenteras aldrig på dejtingsidorna eller Facebook som blivit den nya verkligheten, vilket gör att jag ser mig som overklig, omöjlig att placera i något nytt sammanhang. Bara de gamla man vuxit in i. Där acceptansen sträcks ut så långsamt, som ett resårband mellan skrapsårade händer.