Plågad av tankar från det förflutna.
Av osunda men hård bevarade själv utlovade löften.
Ständigt kylig såsom den glupska frosten under senhösten.
Berövad av ömsesidighet och tillit.
Återigen hemsökt av ensamhetens sorgsna slöja, återigen förblindad av dess mörka avgrund.
Återigen välkomnas du motvilligt, men varje gång med större saknad.
Ty, vi alla vet vilka tunga vågor av defekter som drar oss ner till botten och dränker oss med osäkerhetens hav.
Kriga på! Paddla hårt. Ge allt du har kvar.
Glöm mänsklighetens känslor, bygg och rusta upp ditt inre försvar.
Bli hård som sten, genomskinlig som glas och kall som is.
Håll huvuden högt och var stolt över att vara ett levande bevis på mänsklighetens erfarna kärlekshistorik.
Bit, klia och riv upp de sår du skarvat genom din tid, det kommer vara det enda verkliga du har kvar när du är försupen av ensamhetens galenskap.
För evigt hungrig efter kärlekens bittra, söta och heta smaker.
Men för evigt utan aptit...