Solen var vissnad och vinden var lynnig och vred.

Vi gick där i hagel och snålblåst och trodde vi led,

med nävarna knutna i fickan och slösade tid.

När slentrianen blev utbränd av bristen på strid

samt överflödet av stillhet, stagnering och frid.

Vi köpte oss trygghet av ängslan att leva ett liv.

Vår existentiella oro var strängt intensiv.

Uttrycket "Carpe diem" begrep vi aldrig förstås.

Imperfekt eller futurum var nuet för oss,

från i gårs och i morgons grepp kom vi inte loss.

När solen så jagade vinden på flykt blev det svårt.

Hur finner man orosmoln när ej ens vädret är hårt?

För att förfalska en weekend till vardag krävs inget geni;

Det handlar helt sonika blott om att helt låta bli

att bry sig att helgen är här tills den flutit förbi.

Rädslan att misslyckas, att inte alls duga till

är större än geisten att leva vårt liv som vi vill.

Hellre vi ratar att flyga än vingklippta stå

[om nå't gick på tok] som ett uttittat ök och se på

hur människor dväljs i den glädje vi valt bort att få.

Så trampar vi runt i vårt ekorrhjul - tråkigt men tryggt.

Att leva försiktigt är inte detsamma som skyggt.

När vi så småningom bultar på Skaparens port

och rannsakar liven vi levt konstaterar vi fort;

Att det enda vi ångrar är saker vi inte har gjort.