Jag bodde i en numera utplånad stad, högst uppe i en vindskupa i ett stort gammalt hus som låg vid en lugn sidogata. I mina kvarter växte gräs, stod höga träd. Alla husen var gamla. Staden var gammal. När snön föll dämpades de avlägsna trafikljuden. Gatorna blev vita som byvägar och kyrkklockornas klang bäddades in i det vita till en dovare ton. Jag satt i mitt fönster och tittade efter en hästdragen snöplog. Men jag såg bara min granne, dansken med knäckt näsa och keps. Han gick och visslade, tänkte jag. Eller kanske blåste det bara lite, vassa yrsnövindar. Jag vet inte.
Den försvunna staden ligger tätt under nuets yta. Jag ser den, som under vatten. Jag bodde där. På våren blommande kastanjerna vid kyrkan. Men jag gick aldrig in i kyrkan.