Jag börjar förstå Einsten!

Rummet
är i själva verket tid
som inte kan få nog

Det vi uppfattar
som det oförvitliga
och högst förtroendeingivande nuet,
med dess tinnar och torn,
motorvägar och farleder,
är ruiner
som tiden lämnat efter sig

Min förkylningshosta
och mina myggor
är verksamma ingredienser
i restprodukterna,
som det spöklika bruset
uppe i tomma luften
strax efter att ett trafikflygplan
passerat,
på väg ner mot landningsbanan

Allt är i efterskott,
trots vår idoga framfart

Samtiden
är en ren gissning

Senare kanske vi får besked

Kattens kärlek
till min hussehet
ger mig hopp
om gårdagen

Ett liv efter detta?

Tja, den som dör får se!