Det värsta som fick familjen Ahmadi uppleva är att veta att dottern Sara, 20 år, vill ta bort slöjan.  Där i ett konservativt ”muslimskt” samhälle finns många som tvingar kvinnan att bära slöja är ju en stor katastrof.

Allt olyckligt kunde de förvänta sig hända i Sverige sedan de kom från Syrien, år 2013, efter att ha lämnat landet på grund av kriget, allt de förväntade sig utom det ”att deras dotter vill ta bort slöjan . Det har de inte alls tänkt på.

Familjen samlas för att lösa den nyanlända ”katastrof”.

-Men lilla gumman, du får inte bara bestämma dig att du inte vill ha slöja utan en övertygande förklaring, det vet du ju, du vet att det är Haram*! Vad kusiner och nära vänner tycka om oss då?, sade den förkrossade pappan lugnt det medan ilskan och vreden blinkar inombords, och det där vill helst han gömma för sin dotter och behandla saken med mer vishet än våld.

-Är du dum i huvudet? Undrade mamman med det klarsynta blodiga kärl som ville splittra ut ur hennes ansikte. Mamman som enligt religion hade täckt  sitt huvudet med slöjan för mer än 35 år, sedan hon var liten , 9 år,

-Mamma, pappa jag älskar er jätte mycket, mer än ni anar, samt trivs och är stolt över att vara muslim, sa det Sara och fortsatt: men som ett konservativt samhälle så  just denna orsak kväver mig till nästan döden, det känns till och med som om jag är död i en levande kropp, detta samhälle kräver många kvävande vanor som jag inte klarar  av längre, speciellt i ett öppet samhälle som Sverige, jag har vänner, svenska som andra ”muslimska” tjejer (deras hår är otäckt), de utöver deras liv som vanligt, slöjan hindrar inte mig från att tillämpa dåliga vanor.

Besvikelse dimman täcker rummet, och mamman och pappan är bara tysta, chockade, förstummade och hjälplösa.    

Sara fortsätter sina argument framför TABO rättegången:  De tjejerna som jag pratar om är förenade med sig själva utan att behöva utsättas för fulla ord av deras familjer eller folk omkring , jämfört med dem  känner jag inte mig som en normal människa eller en bättre människa än dem. Samtidigt vill jag inte göra som många med slöjan gör.

- Och vad gör de, din idiot? frågar mamman.

-Många av de har ett dubbelt liv, det de gör är att de tar bort slöjan i skolan och på vägen hem har de slöjan igen ” de är rädda för deras föräldrar mer än för Gud”. Helst inte alla gör det men det finns en stor del som gör det, och så vill jag inte göra och  ljuga för er, ljuga för mig själv och framförallt ljuga för Gud.

Föräldrarna lyssnar med mer intresse nu, Sara fortsätter med mer förtroende och självständighet som vill bara njuta av livet utan tvång på något som hon inte gillar eller på något som hon känner sig inte beredd för.

Å andra sida vill jag gå ut och sätta själv gränser för mig själv, sätta gränser för vem som jag ska prata med, vem jag ska undvika syssla med. Och jag har respekt  för min religion på mitt eget sätt. Och jag vill själv slöja mig ifrån det omoraliska utan att känna mig att scarfen som gör det inte jag, och när man gör det då är det bästa som en vanlig naturlig människa gör i livet, det sade Sara medan hon är fast bestämd att hon har inget emot de andra som väljer slöjan.

Hon tycker att slöjan är frivilligt att ha, vilket inte gör det  hennes föräldrar och många andra enligt deras kultur.

-Att vara förenad med mig själv behövs inte alls en slöja, fortsätter Sara..  Alltså i det här samhället lärde jag mig att andra behagar med mig genom att de tycker att jag inte tillhör världen genom min kvinnliga kropputseendet utan alla tillhör mänskligheten, alltså de behandlar mig med tanke på att inse mig som en människa mer än som en kvinna, medan ni vill att jag ska bära slöja för just jag är en kvinna. I vårt egna muslimska samhälle finns många fördelar – som saknas hos andra kulturer - men samtidigt finns saker och ting som många andra som mig inte klarar av, tack och lov att jag har öppna föräldrar - som har öppet hjärta - som jag kan nu konversera med och dela med dem av mina livs problem medan det finns muslimska föräldrar som behandlar kvinnan som en slav och gör till att visa Islam på ett slaveri sätt för kvinnan men så är det inte alls hemma hos oss kära mamma, pappa sa Sara det med sitt kända älskade leende.

Sara sa det ledsen och beklagar krisen som hon satte hennes föräldrar för,  men fast och bestämd på att inget i hela världen kan ändra sitt beslut, vilket är  skrämmande för hennes föräldrar och kusiner.

-Vad vill du göra nu Sara? sa pappan som började tappa tålamodet, samt känslan på att tappa kontroll över sin dotter svider hans själ.

-Som sagt, med all respekt, jag ska inte ha slöjan mer , jag ska ut utan att känna mig jag lever i en fängslande falsk teori och stänga in mig i slöjans ”buren” för att bevisa att jag är bra, god och välsignad människa med eller utan slöjan. Slöjan gör mig inte mer bättre människa än andra tjejer i det här samhället som vi lever i, för jag har insett i mitt hjärta att slöjan börjar man med från insidan av kroppen inte från utsidan, och då när man har rensat själen ifrån synder som alla är inte fria från, synderna som givetvis inte alla runt om i världen fria från , de moraliska sakerna har mer effekt på våra själar, mer än vad man gör för att skydda kroppen , huvudet med en huvudduk  som kan inte rensa ens själ och hjärtat när man har drabbats av vilka synder som helst , och att skydda min själ från att göra det onda ,leda den till att göra det goda, då är detta en moralisk , själslig och avgudande ”slöja” som aldrig en ”tygbit” runt huvudet kommer göra det, däremot när man gör omoraliska saker då ingen slöja i hela jorden kan visa mig som en god människa , slöjan då är väldigt mycket smutsig, fläckig och omoralisk som aldrig i livet kan bästa tvättmedel i hela jorden göra den rent, själen då är väldig smutsig med. Med det omoraliska ingen huvudduk i hela världen kan slöja oss ifrån den heliga rättvisans rättegång framför Gud.

Sara tar djupa andetag. Tröttheten syns klart på sitt vackra ansikte, men hon försöker återhämta sig för att hon hittar sig att hon är framför en stor utmaning som kan ändra hela sitt liv, hon är trött ju för att hitta sig tvungen att behöva genomgå så långa rad av förklaringar för vad hon egentligen vill medan hon bara själv i det sedvanliga fall har frihet att bestämma för på vad hon vill göra och inte vill göra.

-Slutligen, jag vill andas frihet och just denna frihet vore mycket bättre för mig om det blir i samband med era två välsignelser, sa Sara det och fortsatt: samtidigt vill jag bekräfta att jag inte är emot de tjejerna som vill helst ha slöja av övertygelse skäl som sänds ur deras vilja enligt deras syn, de har jag stor respekt för, men jag behöver inte vara som de och härma dem för att ” jag måste” göra det utan jag vill göra det när jag känner mig beredd för det och älskar min huvudduk då precis som de gör , men nuförtiden är jag inte nöjd med slöjan för att den känns som  en stor rep som lindar sig runt min hals så att jag kan kvävas av den.

Slutligen sa Sara: Låt mina vingar flyga högt i frihets himlen.  

Pappan stirrar rakt ner i golvet, hon talar ju logisk. Han är förvirrad! Utan någon varning flera nya ödesdigra ändringar vill framställa sig som en stötesten " med tvång” i sitt livs väg, han hittar sig tyvärr bli tvungen att gå med och acceptera det så att han går ur leken med de lägsta möjliga förlusterna. Men frågan nu är: Ska han ge sitt godkännande till sin dotters beslut eller kommer han reagera enligt sin religion krav? men om han väljer religion krav har han rätt nu till att styra hennes liv här i Sverige precis på samma sätt när de har varit i Syrien?

Mamman då! har hon rätt i allt detta att delta i beslutet med pappan? har hon rätt att ge sin åsikt om hon går med hennes dotter med det hon vill ha? Kanske ja, kanske eller säkert NEJ eller hur? 

*Haram = är en ”TABO sak” som muslimer använder ordet för att visa en sak som en typ av tabo

OBS! Detta är en vision som representerar “ett fall” som känns för  många tjejer som vill inte ha slöja men tvingas av sina föräldrar för att ha den. Texten är inte riktad mot  "Islam" utan är citerad av äkta händelse i det svenska samhället.