Kjell är i sina sysslor: sköljer kaffekoppen, lägger ifrån sig solglasögonen och plånboken. Sneglar mot sopsäcken som behöver knytas ihop. Föser med strumpfötterna av sig tofflorna - tunna, svarta och blankslitna - och han tänker att ingen under femtio vet att den sortens herrtofflor kallas för slippers. Och hur skulle de kunna veta det och varför: Kjell anser att det är som det är med förändringar. Vidare minns han fortfarande nattens dröm, trots att det hunnit bli kväll, men egentligen mest känslan i den, drömmen: kaos och ett myller av människor, små och stora om vartannat, bekanta och obekanta. Och han skrattar till lite för sig själv åt det han sedan hittar på och nästan högt, på gränsen till sjungande, säger: ”igår risig, men idag bättre: ogräsrensat i sömnen.”
Så rycker han till, vrider på huvudet och hinner tänka, och nu finns verkligen ingen annan tanke på lut, att det är någon som kommer fram, med ett öppet ansikte som frågar, med eller utan ord, hur han har det. Och med händer som vill vidröra. Men där är ingen eller inget. Inget annat än en dörrkarm och Kjell låter blicken stanna kvar en stund och han ser att den behöver skrapas och målas om. Kanske skrapar jag den redan ikväll, tänker Kjell. Det är en vacker kväll, Kjell tyckte att han hörde göken. Han börjar med att ropa in katterna och medan han gör det tänker han att allt är så flyktigt, att det slutar innan det riktigt börjat, eller att det visst börjat på riktigt: det som ser ut att sluta har funnits. Kjell går ut med soporna när han ändå är ute.

*