Hon kom som solen ur sin bana
men lämnade till hem i skyn,
och av den rand min kust kan ana
är endast ändens gryningsgryn,
snart glöms här varje ström som glittrat,
snart förs mitt ljus utspritt förvittrat
till havet bortom backens gård
där sländslag slår mot hällen hård,
och jag skall vandra många månar
igenom buskarna, bort brynet
att se det sista gryningsgrynet
som viddens vita vågor trånar.

I blodrodnad kulörer krigar
att stanna kvar i himlens hörn,
och som jag står på stenens stigar
ur törnen förs en överörn,
och där jag rosenbuskar smyger
helt fri från fruktan fågeln flyger
att stiga mot min mistna sol
förförisk i sin aftonkjol
av efterdyningsgripna gryn
runt rödomspunna spetsar
som ändeseldigt etsar
visioner över söndringssyn.

Det skyms, nu skyls den röda remsan
av hela himlen svart
och jag går gården, skådar ensam
vad alltid aldrig vart,
för det att vissa föds till örnen
och andra andans vandringstörnen.