-


Den brända ryggen gör sig påmind vid varje lyft, han försöker skoja om något, om vårt svett som bara rinner. Värmen trycker sig in genom lagerporten och möter kylan från grönsaksrummet, kondensen gör hela arbetsplatsen till en tropisk, dammig regnskog.

Jag tänker på alla som har semester, som förmodligen brukar de varorna vi lyfter. Tänk om de skulle kasta något utav det, för att de blivit mätta, tröttnat. Allt jag stått och polerat, klämt på, klippt av. Ned i papperskorgen. Inte för att jag tycker att min insats har något värde, men moroten har ett värde. Allt växande jag försöker rädda hade genuint kunnat rädda någons liv. Istället kastas gurkor i vrede om tid och stress, de mosas och blir obrukbara.

Hur ska det förklaras om femtio år?