Efter flykten sover vi
bland tunna madrasser, fuktigt hö
och fönster strimmiga av regn
en skål av skört porslin på bordet
fylld med ångande, förfluten tid
vi får inte längre säga hennes namn
nattfåglarnas ensliga visselslingor
broderar timmar längs våra ryggar
ditt ansikte alldeles för nära,
sömmarna längs kinderna
det är så mörkt att vi inte ser vilka färger vi väljer
de ohörbara orden bärs bort i flätade korgar
nästa morgon är träden violetta, himlen ljusgrå
solen en en kupa av blåskiftande glas
nästan alldeles verklig