ingenting...

tystnad, stor nog för att långsamt tysta ett liv.
att krama en flaska eller krama en penna vad är skillnaden egentligen?
Det makabra är evigheten, som hånar allt som gör allt för att överleva, och där står evigheten och säger, "du kompis, det är liksom ingen ide, evigheten vinner alltid, sväljer allt, tystar allt, så halas"
det är en trivial transaktion, en måttlös bubbla, ack hur lätt den spricker och när den spricker, det finns inget komma tillbaka efter det.
jag känner en som dricker sockervatten, ca 500 gr socker om dagen, han cyklar 10 000 km om året och springer 1500 km om året. Ingen diabetes där inte, allt är en lögn, precis allt. Det är inte kunskapens fel, det är vårat fel, vi accepterar inte mellanting och individuell anpassbarhet, det finns inga gråzoner vi kan acceptera. Allt måste vara svart och vitt, inte för att det faktiskt är så, utan för att vi inte accepterar att det inte är så. Vi är jorden mest bortskämda art, men vi är också den arten som lider mest. Även om djur må behandlas som skit, så är det fortfarande ingenting emot hur vi behandlar varandra. Ändå så finns det ingen sympati, ibland dem, som äter sig mätta varje dag.
jag tror våran sannaste natur är att leva närmaste de djur vi i grunden är. Våra bortskämda tankar dränker oss, dödar styrkan vi föddes med, och allt mattas ur och blir något blekt, en skamfläck som besudlar vilket mäktigt liv det hade kunnat bli.
"Attjjjooo, Atttjooo" hösnuva "jävla histamin reaktion" tittar på det transparenta slemmet som bildas med häpnadsväckande kontinuitet och mängd. Det finns så mycket av våra kroppar som vi inte förstår alls, ni ser, allt detta slem är för att skydda mig. Folk fattar det inte, dem tycker det är jobbigt och de ta alla dessa tabletter och sprejer. Se det lite så här, tänk dig att det brinner hemma hos dig, och brandkåren försöker homma in och hjälpa dig, och du skjuter på dem. En av mina bucket lists by the way,
fan, va korkat allt är, och här sitter jag, inte ett dugg smartare, men jag ser det, hela denna komiska tragedi utspela sig med en sådan förödande självklarhet. Alla ser hur fina kejsarens kläder är, alla utom jag (och några till) jag ser han är naken och att det i sig inte är mycket att kolla på. (feminister skriker "mansplanining", med det är deras jävla kors att bära och inte dem män som de skriker detta åt)
jag tror jag skulle kunna bli en formidabel sniper, som plockar ner folk till höger och vänster, men jag vet att jag är patetisk, och inte skulle kunna föra en intervju värdig ett sådant dåd, utan skulle snarare låta som en självgod, omogen, hatisk tonåring, vilket i sig är töntigt (för töntigt efter något sådant). Och sådana finns det redan i överflöd, å nej min vän. Finns bara en väg (bortsett från döden) och det är att växa eller dö. Och jag är fine either way, men det måste vara på någon av de spåren, det är hela den här mellanting skiten som jag inte fixar längre. Hela denna sju till fyra karusellen, drick till du stupar, knulla till kuken faller av, kulturen utgör bara en sådan mikroskopisk del av alla möjligheter som finns, men det är den enda man hungrar efter, varför då? vad är så speciellt med just denna lilla pytte lilla sandkorns möjlighet? svaret är direkt tillfredställelse, kicken går rakt upp i hjärnan och sparkar en medvetslös. Fint, va? Jodå jag ser syftet, men det finns så mycket mer, vad med om det också och våga utforska själv... ensamheten är belöningen för allt vårat slit. Kom ihåg, att tråden, går genom nålen, och inte tvärtom...
Men precis som Black Sabbath sjunger i the writ, "But everything is gonna work out fine" med sista raden "If it don't, I feel I'll blow my mind, yeah", japp I can relate.