Hon kryper tätt intill honom som en sista chans att kanske kunna somna,
om hon hittar en lugn puls.
Men hon inser ganska fort att andetagen hon försöker härma är för korta och tiden det tar för henne att andas in är lika lång som den tiden det tar för honom att andas in och ut.
Han är redan långt före henne och i en sån djup sömn att hon inte ens existerar i den sovande mannens famn.

Och hon kommer ihåg den där mannen som fick henne att känna att hon var ständigt närvarande och hur dyrkad hon var av en annan person.

Dom säger att ingen kan älska henne mer än mannen bredvid henne.
Men varför känner hon sig då mer ensam än hon någonsin gjort förut?
Varför tror hon sig vara blind inför någon slags beundran för henne som verkar flyga förbi i en otrolig fart.
Helt obemärkt.
Har hon blivit så bortskämd?
Och så oförmögen att känna igen kärlek?