Regnbågsskimrande ekoxbagge.
Du fnittrar. Jag plockar fläder.
Korpar av sorgens dynasti.
Klänning av snö och vita liljor.
Discokula av kattguld.
Du bjuder hem mig till ditt slott vaktad av lejon.
Men jag bjuder hem dig till mig där enhörningar mig beskyddar.
Önskar försvunnen lycka tillbaka. Men allt jag minns är den utslitna trasdockan.
Antiloperna samlas vid drömmarnas lagun.
Rävhonan inom dig sakta tynar bort.
Snart hon somnar in.
Tårar rinner längs stränder av snäckskal.
Snäckskal som en efter en sköljs bort.
Ensam blir jag kvar med änglavingar av bergskristall och önskar mig dig tillbaka.
Älskar dig dag som natt, natt som dag.
Prärievargen ylar sin sorgsna sorg.
Om och om igen. Tills månen hör henne då hon äntligen blev sedd.
I spegelbilden en skymt av uttryckslös kopia av mig själv. Jag lägger ifrån mig spegeln och lovar mig själv att aldrig mer låta några porlins leoparder ska skymma sikten av mitt förlorade inre lugn. Och sanningen göms i det ruvande drakägg. Som så många gånger förr jag iakttar mig själv ömsom kränkande ömsom beundrande.
Vem saknar nattens vemod indränkt av whiskey?
Kobrorna och jag.