Hjorten stannar i gläntan dit solstrålarna når ner. En bris blåser genom skogen, doften av gran, mossa och lera från floden fyller näsborrarna. Sasja, femton år, iakttar djuret i siktet på sitt gevär, hans kinder är röda och det lockiga ljusbruna håret är tilltufsat. Kolven känns hård och definitiv mot hans axel. Han har hjorten på kornet, krysset kretsar över dess bål. Han kan nästan känna dess hjärtslag där den aningslöst betar det torra sensommarbruna gräset. Det enda som hörs är trädens knakande i vinden och ett svagt brus från vattenfallet vid Koronins klippa några stenkast bort.
Sasja tar andetaget, håller det medan han försiktigt, nästan smekande trycker av skottet. Hanen slår mot patronens tändhatt som får krutet att explodera med en öronbedövande knall. Den plötsliga rekylen slår mot hans axel, en kraft som viskar om våldsamheten i den cylinderformiga metallbit som nu slungats mot hjorten. Kulans inträde vispar till dess dess hår, den stapplar till i språnget, förvånad över att inte kunna fly från den våldsamma smäll den nyss hört. Sasjas träff har varit god och djuret hinner bara ta några få steg innan det faller till marken.

När han står över den döda hjorten ber han en bön till Stalin.
“Tack Stalin för att jag fick döda detta djur i kommunismens namn. Och tack hjort för att du stod still och var lätt att skjuta”, han skrattar till för sig själv. Tittar sig omkring, Ingen levande själ tycks ha hört hans rolighet. Han tar fram kniven. Det går fort när han styckar djuret. Varje organ och ädeldel av köttet tas om hand, läggs i en säck av läder. Med en lång läderrem binder han sedan fast säcken i det nu ihåliga djurkadavret. Efter det tar han rast.

Marken i den vackra gläntan är färgad mörk av blod. Det blänker i solstrålarna som når ner, feta blodsdroppar, skinande likt röda rubiner på grässtråna och bladen. Sasja sitter mot ett träd, försöker rulla en cigarett men det är svårt. Han har sin pappas piptobak, den är fet och kladdig inte lätt att hantera i bibelpappret, speciellt inte med blodblöta fingrar. Pappret ger vika;
“Fan i helvetes jävla skit då!” skriker han och är nära att ge upp. Men det går tillslut, han finhackar tobaken, torkar fingrarna, är mer strategisk som hans pappa hade uttryckt det. Han tänker på sin pappa medan han röker. Undrar vad han gör i Moskva? Han förstår ju att det är i statens hjärta som han befinner sig, eller i dess hjärna, det är nog en bättre vad det nu heter, liknelse. Stalins hjärna. Han fnittrar till, tänker på sin pappa springande i nån slags hjärnformad byggnad, hela Moskva är Stalins huvud - i solid betong med språng och broar, den granna mustaschen byggd av svart grafit. Hans pappa löpande i nån korridor med en lapp i sin hand. Stalins tankar i skrift. Stalins order.
Hans pappa hade inte berättat mycket om sitt arbete. Bara en gång. De hade varit i skogen, de hade just skjutit en hjort, precis som nu. Det var första gången han var tillbaka efter sin befordran då Stalin kallat på honom.
“Du måste förstå att kommunismen är en maskin. Den är byggd av människor. Förstår du?”
Så hade han sagt. Sasja hade nickat, egentligen hade han haft en mängd frågor om vilken typ av maskin han menade, men han visste att hans pappa inte ville höra talas om att avbrytas nu när han höll ett sånt här tal. Så Sasja hade bara nickat. En maskin, visst, det förstod han.
“Jag är en skruv i den här maskinen Sasja, ingen jättestor skruv men det är ändå en viktig liten skruv, dessvärre är den placerad på en del av maskinen som det slits mycket på, förstår du?”
Sasja hade nickat.
“Ganska ofta händer det att skruvarna går sönder. Då byts dom ut och ersätts med nya skruvar. Skruvar som bytts ut kan aldrig användas igen. Förstår du?”
Sasja hade tvekat, han hade gärna velat veta lite mer om vad han menat med aldrig användas igen, han hade ändå nickat.
“De trasiga delarna byts ut och maskinen blir lagad Sasja, det är det viktiga. Maksinen vi byggt, som Stalin styr, den byggs om och blir bättre och bättre hela tiden.”
Hans pappa hade gett honom ett sånt där leende som han ibland firade av. Ett lite otäckt leende, charmigt och glatt, men ögonen var inte glada, de blänkte bara.
“Maskinen styrs av Stalin, det vet du min son. Skål för Stalin!”
De hade höjt sina muggar och skålat.
Det var ett bra minne.
I ära av sin far försöker han nu blåsa en rökring. Det är två tekniker han arbetat med, antingen att försöka bubbla med munnen som en fisk ovan land, men dom rökringarna blev ganska små och fåniga. Hans pappa kunde skjuta ringar från munnen som om han avfyrat en kanon. Det är något med tungan, och att puffa med rätt tryck, men vindförhållandena behövde vara ideala. Här i gläntan gick det ganska bra, och för första gången får han till en som verkligen flyger, en tjock grå ring av rök som svävar ut i solskenet. Han skrattar till igen, upprymd av denna framgång. Detta skulle han berätta för pappa . Han skulle försöka ringa igen idag, det hade varit något med numret senast han försökte, eller något med linjen kanske? Det hade bara varit ett långt pip i luren. Men han skulle försöka igen idag.