regnet slår mot kullerstenen
en industrigrå himmel erinrar mig
om den parallella sagovärld jag
befinner mig i:
bland nedlagda karuseller och
vildvuxna törnrosbuskar

skådeplats: cafèet i Lund,
eller sunkpuben i St Germain, 91,
eller jazzklubben på Vesterbro
någonstans är jag
detta någonstans är kännbart,
mätbart, befintligt;
så mycket vet jag

men varför denna besatthet av destination?
behöver mina fötter verkligen röra vid?

jag behöver inte några absurda främlingar
som pådyvlar mig regnets förljugna sötma
inga dårhus med bortglömda övermänniskor
eller tändsticksaskar
indränkta i svavel

jag behöver bara se mig om
efter dugliga farkoster
som kan lyfta trots
rostigt maskineri

känna hur jag svävar
blåser förbi
medan världen tynar bort