Yxan, skogen, skaren… valmöjligheterna är många, för många. I bästa fall skall de sträcka sig till två; vi är inte konstruerade för att bemästra att välja bland för många alternativ. Kniv eller kuk, svårare än så behöver det inte vara. Men det är det, ty Han vill annat, och då är det bara att foga sig; räta på ryggen, kamma till luggen, strama upp skjortan, rätta till smajlet och tvinga det påklistrade leendet att nå de ögon som sett alldeles för mycket.

Vi kunde ha sprungit, hasat oss fram, dräpt strimman av sol och förnekat dagen… men icke. Kanske i diktens och sagans land, där Han inte regerar. Aska, betong, sot, avgaser, humanspillning i Ed Hardy-hoodies, bling-bling-mobiler som kräks Milli Vanilli-melodier, härsken sushi på nakna öststatsbrudar – ätande av feta direktörer, med än fetare portmonnäer… det är ingen idé att käfta och tjata, Han vet hur man mördar genom tristess och stress; garvade metoder, skurna i en torr hjärnbark som vet bättre än att knuffa ut någon på spåret, fylla nålen och skjuta upp, tömma pillerburken… ”Jävla dramaqueers!”, fnyser Han.

När i går blir i morgon och grönt blir grått skall vi bära damoklessvärdet med samma stolthet som den otrogne mannen som just blivit påkommen av hustrun, när han idkat älskog i äktenskapssängen med sin älskarinna… Samma urkraft som det övergivna spädbarn som jämrar sig över den frånvarande moder som aldrig bad om att finna sig i grossess, och hellre diar den där förtrollande glaspipan än själv låter sig dias. Inget kan således stoppa oss… Nästan inget, bara Han.

Fotfolkets dröm, att inte märkas, att inte tilltalas, att vara det tysta drevet i det stora kugghjulet där Han bestämmer… Gud förbjude att höja rösten… Höj insatsen! Sälj allt! Satsa allt på Svart! Det blir hursomhelst kulan som avgör, antingen vinner du, eller så tar du kulan för pannan. Lungmos, sylta, barkbröd.

Vi tultar i väg... köldskadade teckningar av falska årstider, som Han skissat upp, bländar vår dimsyn: Det är dagen då allting hände, dagen då inget blev av.