Det var vinter och mörkt redan som det var. Som tidningsutdelare sov han de flesta av dygnets ljusa timmar, vilket antagligen orsakade en brist på ljus. Denna brist uppfattade han efteråt vara en avgörande orsak till det som tilldrog sig den natten. Han mindes inte vad klockan var, annat än att det var mycket sent. Inte heller mindes han vad han gjorde uppe så dags. Kanske hade han delat ut tidningar.

Medan han var på väg hemåt var det något som plötsligt brast inom honom. Någon sorts fördämning, kanske bara ett tunt membran, som gav vika och lät den djupaste förtvivlan tränga fram i en svart störtflod. Det fanns ingenting att klamra sig fast vid och därför inget annat att göra än att låta sig dras med i flödet, utan att veta var han skulle hamna.

Han började gråta för sig själv. Gråten blev allt häftigare. Till slut började han tjuta högt. Det verkade efteråt så meningslöst då det inte fanns någon i närheten som kunde höra, än mindre hjälpa honom.

Utan att kunna hejda sig hörde han hur underligt det lät, som om han stod bredvid sig själv och lyssnade på ett främmande väsen som tagit över hans kropp. Det lät definitivt inte som honom själv utan mer som ett litet barn, kanske till och med ett spädbarn som blivit övergivet, som skrek efter en mor som aldrig kom för att trösta. Barnet hade alltid slumrat därinne någonstans långt inne i hans själ med sin inkapslade, gränslösa bedrövelse. Kanske hade det inom honom ständigt pågått en gråt i det tysta som aldrig förut kommit upp till ytan.

Istället för att gå raka vägen hem började han mållöst vandra omkring i den mörka vinternatten, som om han utan hopp sökte en mors tröstande famn. Alltjämt skrikande sneddade han över Folkparken som låg försänkt i mörker, gick förbi det mer eller mindre bortglömda Folkets hus som alltid låg lika öde dag som natt och kom till slut in på ett villaområde. Han fortsatte gå förbi de små enplanshusen i rött tegel.

Fönstren gapade mörka mot honom som om husen gäspade, störda i sin nattsömn av hans oväsen. Det luktade vedbrasa någonstans ifrån. Kanske kom det från ett av husen där det rykte ur skorstenen. Med ens såg han hur det tändes i ett av fönstren i huset bredvid. En man ungefär i hans egen ålder iklädd morgonrock öppnade en dörr.
– Hur är det? ropade mannen efter honom som redan hunnit gå förbi och var på väg bort mot nästa kvarter.
Markus stannade, vände sig om och gick tillbaka några steg. Då upphörde tjutandet.
– Jag vet inte, sa han med ansiktet blött av tårar som fick kinderna att frysa.

Det var sant det han sa. Han hade verkligen ingen aning om vad som hände med honom. Det enda som var säkert var att han inte kunde styra över det. Ett nytt jag, eller kanske ett mycket gammalt, ursprungligt jag, hade tagit över hans kropp.
– Kom in ett slag, vet jag, sa mannen i dörren.

Markus befann sig i en sorts förvirringstillstånd. Automatiskt följde han mannens förslag, öppnade grinden utan att tveka ens ett ögonblick och gick över den lilla grusgången som löpte tvärs över den frostiga gräsmattan fram till dörren. En okänd människa som han aldrig sett förut hade bjudit hem honom till sig mitt i natten.
– Kliv på, sa han och makade sig åt sidan så att Markus kunde stiga in.

Där inne stod en kvinna, också hon ungefär i samma ålder som han själv, även hon i morgonrock.

Långt senare skulle han gissa att paret nog hållit på att försöka få barn. De verkade ha både bil och villa och inte minst varandra, det var bara avkomman som fattades för att lyckan skulle bli fullständig. Deras längtan efter barn måste på något sätt ha gjort dem särskilt lyhörda för hans underliga läte. Kanske hade de vaknat av hans gråt och sett framför sig ett övergivet barn och sedan till sin förvåning upptäckt att det rörde sig om en vuxen människa.
– Vill du ha en kopp te? frågade kvinnan och la huvudet inkännande på sned.

Han nickade till svar. De gick alla tre ut i köket och slog sig ner runt köksbordet. Det låg en dagstidning från gårdagen kvar på bordet som han antagligen själv delat ut. Snart var teet färdigt. Han förde den varma drycken till sina läppar och blåste över den klarbruna ytan så att den krusade sig.
– Har det hänt något? undrade mannen och satte ner sin kopp. Det lät så förskräckligt när du grät nyss.
– Nejdå, ingenting har hänt. Jag vet inte varför det blev så här. Det är väl den mörka årstiden.
– Bor du här i närheten?
Han nickade till svar.
– Fem minuters gångavstånd.
– Det lät som sagt så förfärligt när du grät. Är det säkert att allt är okej?
– Jadå. Allt är okej.

De började småprata om allt möjligt medan de drack te. Markus hade inte tagit av sig jackan eller ens skorna, men marken var frusen så han hade knappast dragit in någon smuts. De frågade vad han sysslade med. Han berättade om sina universitetsstudier och att han delade ut morgontidningar. Mannen jobbade som revisor på skatteverket och hon var sjuksköterska. Ju längre samtalet fortskred desto mer blev han steg för steg åter herre över sig själv. Det lilla barnet hade låtit sig tröstas och förmåtts krypa tillbaka långt in i det dunkla förflutna varifrån det kommit.
När teet var urdrucket sa Markus:
– Tack ska ni ha, nu tror jag inte att jag ska hålla er vakna så mycket längre. Dags för mig att gå hem.
– Ingen fara, sa mannen. Vill du så kan jag följa dig.
– Nej, det behövs verkligen inte. Jättesnällt. Men jag är som sagt hemma bara på några minuter.

En liten stund senare skildes de åt. Han skulle aldrig träffa dem igen men heller aldrig glömma dem. Han antog att så snälla människor var en ovanlighet. Vad hade hänt om han inte träffat dem? Kanske hade någon ringt polisen som lagt honom i fyllecellen över natten eller så hade han till slut utmattad sjunkit ihop i någon buske och förfrusit.