Jag tror ibland att jag tillhör hösten
Den som för en stund sprakar
I de klaraste och vackraste färger
För att sedan sakta blekna bort
Och bli en skugga i skymningen
Den som kommer tidigare för var dag
På samma satt syns jag för omgivningen
Samtidigt som jag kan vara vita damen
Någon som kommer och går utan att märkas
Och i mörkret finner jag min trygghet
Ty det döljer smärta bättre än tegelväggar
När ärren vill krypa utanpå
Så nog är jag en höstens lakej
Som färgsprakande smyger i skuggorna