När smärtan klingar av
utandas speglarna
sina bildspråk

Rummets utrymme utandas
sina fjärran väggar

Som såpbubblor
på ett barns andedräkt:
de plötsliga ropen
från sångsvanar,
stigande, drivande

Stunden befriar smärtan
från sin kropp;
renar den
från ropen på förbarmande
som förorenat den:

öppnar
för våndans dans
i Nurejevska konversationer
mellan motstående speglar,
ljudlöst uttalade
i ett svindlande utbyte
av blickar,
ömma

medan sjuksalarna avfolkas
i människornas habitat

i kropparnas samlade mörker

i begravningsplatsernas köttsliga begär


Allt talar mjukt
med kostbara oljors väldoft
och bleka höstars
återhållna havsljus

Inget
är den korrekta definitionen
av Allt


Orden uttalas,
sprider sig
som flockar av kajor
över städerna,
i väntan
på parkträdens vila;

grenarna,
kvistarna,
deras slutna rum
av löv