”Men ja haar ente stöle getabocken din, goe patron” Jösse tar tre steg åt sidan för att undkomma raseriutbrottet från godsägaren på Söraby.

”Ja skiter väl i bocken men ja sa skjuta taskera å dek om du ente ger faan i å ränna ätter kärringa mi”

Han sliter upp bössan och ett skott brinner av. Händerna skakar; fradgan löddrar runt läpparna och med illvettet flödande ur ögonen; med ett välriktat vrål vräker ifrån sej muskedundret i det vattenfyllda diket. Kaskader av grodyngel och dyvatten bekräftar nedfallet.

En uppskrämd järphöna flaxhoppar utmanande över starrtuvorna; så av naturens drifter präglad att spela skadad vid livs fara. De nykläckta dunbollarna uppslukas som av intet. Osynligt försvinnande i sin spräcklighet; som förstenade; oblickbara.

Godsägaren på Söraby rusar hemåt med ett bevingat språnghopp över dikesrenen; vrålar och svär så svaveloset och krutröken beblandar sej med vårvinden.

Järphönan lockropar faran över och de små dunbollarna återuppstår från försteningen.