Har du förstått nu, sa han och krafsade ihop de sista orden

De låg utspridda på bordet, det var de sista dikterna hon skrivit

-Du ska hålla dig till mallarna i fortsättningen.Inget mer trams, inga konstiga ord som ingen förstår. Inga undermeningar eller sånadär semaforer, eller vad det nu heter!

Hon tittade på de skrynkliga resterna av dikterna. De hade kommit från djuptet av henne själv. Kanske semaforer var ett bra ord, en tydlig metafor.Tänkte hon. Men sa det naturligtvis inte högt.

-Jaja, sa hon du vet förstås bäst. Han sa, - Mallarna var det, så vet man var man har dig sen!

Då vet inte jag var jag har mig , tänkte hon, men det sa hon inte heller.Hon började gråta, försökte dölja det med handen.

Hon hade bott i de orden så länge hon kunde minnas. De var hennes
sort av ord. Dessa människor var någons slags Ordtalibaner.

Vi är alltid ordentliga här, normala människor, och alla vet vilka ramarna är
och vad de kringgärdar. sa han.

Vad var detdär, tännkte han nu "kringgärdar" det är helt utanför mallarna
Började han bli smittad?

Du ska tala så att alla förstår, Ordpolisen ser dig nu, tänk på det
och jag har bett dem hålla särskild koll: -På dig!

Och Du vet vad vi gör med dem som avviker...