Ångesten får mig att se mig själv på ett annat sätt, från ett annat plan och verkligheten kommer så mycket närmare världen jag befinner mig i, krympande.

Ångesten är att vara ute på en frusen sjö i akt och mening att åka litet skridsko. Här och där ute på isen ser jag små figurer ta sig fram i olika hastighet, en familj där och ett par där. Jag ser den gula vassen stå som små flaggstänger genom sjöns frusna yta. Solen skiner och jag visslar Marseljäsen.

Plötsligt känner jag hur jag blir tung då isen brister under mina fötter och jag dras ned under ytan i det iskalla vattnet, sugs ner i en virvel av skräck. Här nere är det svart och uppåt är det bara is för jag har drivit in snabbt under den fasta isens tak.

Flyter upp och sprattlar med benen samtidigt som jag hamrar fruktlöst mot hinnan som bara släpper igenom helt litet av ljus. Här nere i mörkret och skräcken finns föga hopp.

Jag kämpar mot skräcken när den första kallsupen tvingar sig ner i strupen då jag måste öppna munnen som för att andas och släppa ut den använda luften ur lungorna. Bara tystnaden iakttar min dödskamp där den utspelar i det kalla vattnets grepp.

Plötsligt skiner solen som förut och jag tar mina första skär över en lätt knottrig yta på min väg fram mot en mer slät yta. Av ångesten finns ej längre minsta spår.

Allt är lätt och glatt och jag vinkar mot andra människor ute i denna dags underbara värld där vi förenas av vårt begär efter lekar och gemenskap i solens sken över vintervitt landskap.