Jag är en sådan där barnlös elak kvinna som står på däck ombord på Titanic, alldeles vid relingen när sista livbåten gått och de som inte föll i sjöarna ännu hänger på trekvart hopplöst intrasslade i kedjor och hånskrattar åt oss vilka kvarlämnade äro.

Utlämnade åt det till synes kalla, mörka samt grymma havet. Att frysa ihjäl bara omgivna av andra olyckliga själar. Sådana som tagit sig upp ur fartygets inre men bara för att komma ut till en vindpinande verkliglighet istället för att drunkna inspärrade i tredje klass bakom låsta grindar av metall.

Här står jag på däck med kvinnor som har barn hängande i kjolarna försöker sig på att fråga mig om vad de skall ta sig till med. Jag visar med handen mot havet och utbrister ett hopplöst upprepande av ord jag hört medan det ännu fanns några båtar att sätta i sjön

’Kvinnor med barn först, några starka män vid årorna’.
Att det inte finns några båtar kvar struntar jag i emedan det är mitt öde att dela verkligheten med andra vilka även de känner sig ensamma och utlämnade till ett oblitt öde.

Ensamma utan någon man att kedja fast vid arbetets åra, för resten av hans liv och lika fastkedjad vid hemmets härd för att inte kunna smita från sina plikter som familjeman, far till trenne skrikiga ungar och fastkedjad vid sängen så han inte kan söka sig några älskarinnor.

För om du inte kedjar fast din man måste du behandla honom väl för att han inte skall lockas att kliva över staketet till grannen, ta över grannens både fru, bil och grönare gräsmatta.

Jag är en bitter fan och ingen jävel vill ha mig för jag har ett jävla humör och för en regim över min närmaste omgivning som högre befäl världen över kunde ha lärt sig något av.