Och ögonen blev dimma
och dimman blev ögon
osedda ögon
och kvävda passioner

Gick de inte längre
fastnade de i ett ovänt blad
höll det över sig
som skydd för sin frihet

klädde de av sig i dimsjoken
gömda för sina dolda
demoner av skam
osedda av egna ögon

allt var vanligt sen
ingenting hade hänt
otvunget leende
klistrat i ansiktet

men på natten, i mörkret
hade han sagt att han

älskade henne