Jag har tappat all gnista i livet. All inspiration för att skriva är borta. Här sitter jag framför ett tomt papper och kan inte annat. Nätterna är fulla av svårigheter med att sova för jag vaknar ständigt och faller sedan i en orolig slummer. Dagarna släpar sig fram med väntan på att energin och lusten för såväl levandet samt skrivandet skall komma tillbaka.

Jag har tappat min tråd och den verkar inte finnas någonstans att finna. Vilket inte alls känns roligt. Håglös blir jag sittande och tittar ut genom ett fönster ut mot en verklighet där få saker händer. Mesta tiden är det en tom gata där sommartid dammet virvlar upp då det ibland åtminstone blåser och om det regnar så skiner inte solen.

När solen skiner så är det snett från sidan och mest som speglingar i gatans asfalt eftersom fönstret vetter mot norr. Jag bor i hörnet av huset och utanför är en vändplan varför det är så litet trafik just här. Lekparken ligger belägen i söder och därför ser jag aldrig några barn leka utanför.

Här växer några magra tallar och några risiga buskar, men några blommor har ingen brytt sig om att plantera. Förr kunde musik som sköljde över rummet få mina känslor att svalla men nu känns musik bara ytterligare förstärka känslan av håglöshet och ensamhet.

Jag sitter framför ett tomt ark i en lägenhet som består av en hall, ett rum med kokvrå och en ytterdörr. Rummets enda fönster vetter mot en återvändsgränd. Toalett och dusch finns i källaren eftersom detta inte är något modernt hus. Vi är sex lägenheter som delar på dessa bekvämligheter. Alla sex lägenheterna består som min av ett enda rum utöver hallen som är liten och illa upplyst.

Någon kakelugn finns inte i rummet, varför jag skaffat en liten kamin mot vinterns härjningar då det kan bli kallt i rummet. Jag sitter på en stol framför ett gammalt skrivbord som står framför fönstret. Vid detta intar jag även mina måltider, studerar innehållet i tidningar och böcker.

Sängen står i ett hörn av rummet och bredvid sängen har jag ett nattygsbord. På nattygsbordet står det en gammal radio. I hallen finns två garderober infällda i väggen och där förvarar jag mina kläder samt en hink och några effekter för städning. Utöver detta står det en hög byrå längs en vägg i rummet på vilken det står några foton av mor, far och en syster jag inte längre har kontakt med utöver några enstaka kort vid högtider som jul, påsk och midsommar.

Min födelsedag brukar jag fira med att gå ut på en restaurang några hundra meter bort och då oftast utan någon jag känner som sällskap. I den höga byrån finns i de nedre lådorna underkläder, strumpor o några slipsar som egentligen borde hänga ihop med skjortorna i garderoben. På mitt skrivbord står det en vas med några torkade blommor samt en liten figur i porslin som föreställer en pojke som läser en bok.

Ovanför sängen hänger det en tavla som är målad av en för mig okänd konstnär vid namn Paula K. Den föreställer ett ökenliknande landskap med några låga berg i bakgrunden, en sol som skiner genom molnen samt ett ensamt djur som liknar en hund som antingen ligger och vilar eller är död, den befinner sig i vilket fall inte i rörelse. Himlen är litet obestämt gråblå och ramen kring tavlan är svart.

Förr kunde jag skriva de mest underbara små dikter och berättelser om kärlek och familjer med flera barn och alla var de med om olika äventyr i vardagen eller på semestern. Jag var ung och kände mig frisk och stark.

Nu känner jag mig gammal och utsliten av att ha arbetat med grova och slitsamma uppgifter under större delen av mitt liv. Jag har varit asfaltsläggare och även stått och borrat i gatan, jobbat i gruva och varit stenhuggare, jobbat som stuveriarbetare och flyttkarl. Jag var stor och stark i min ungdoms dagar och även längre fram i livet.

Nu är jag blott en skugga av mitt forna jag som sitter och skriver för en lokaltidning, små saker som dödsannonser på dagtid och försök till egna texter om kvällar och helger. Någon kvinna finns inte längre i mitt liv och mina vänner, de få jag haft samt bekanta från här och där, de är allesammans döda eller sitter bortglömda på något hem någonstans i långtråkig väntan på att få sälla sig till evigheten.

Det är lördag igen och jag sitter här framför ett tomt papper. Nej, nu ljuger jag för mig själv. Papperet innehåller de här orden jag skrivit ned och kanske kan de bli mitt testamente över ett långt liv som grovarbetare vilket slutat i ett nästan tomt rum.

Kanske blir jag så småningom funnen sittandes vid bordet eller liggandes i sängen. Död som en ensam varg i ödemarken dit ingen sol kan leta sig fram och skina en smula i mitt liv innan ögonen får en hinna över sin redan allt mattare glans.

Jag satt här framför ett vitt papper, helt utan minsta gnista för att skriva och nu känner jag hur kraften sinar och hur dags det är för min soppa med skorpor och ett försök till promenad. Jag tackar redan nu, medan jag ännu kan föra pennan, en möjligt framtida läsare av denna text.

Skakiga hälsningar från en snart väl helt bruten man
(oläslig namnteckning)