Så långt nu, efter det gamla kriget
ett försök att ena oss
sent när järnvägarna är nedlagda

Trots det

Väver samman tiden och
slipar av rosten som täcker rälsen
hoppar vi sen på syllarna

Vandrar vi med vått gräs
upp till anklarna

vill inte känna mer
smak av blod

men saknaden är där
och min strävan, som går framåt
går mot vinden, den som jag borde
följa, så som jag alltid gjort
men inte nu

när så många frågor, och du

som trevar i min ficka

bland mina sidennäsdukar

en gång strukna, ihoptrasslade nu

tunga av ödestramp, dunk dunk

vattnet där kamperna fördes,
och den nedlagda järnvägen

Rost

Så blir det ändå stilla,
sluter sig samman
när vår följeslagare

håller staven över ytan och

stillnar all vrede

när vi ser igenom

oss själva