Han gick
och det blev natt

så var jag också
tvungen att gå

när mörkret åt
och de onda handlingarna
var gjorda
när min försonig
satt i min mun

den försoning som
är så varmt hyllad
nådde aldrig in

trots min genomsyn

ytan som hela tiden
hotade att krackelera

som gjorde det
utan förvarning
om nätterna

natten åt mig
om jag beslöt att tiga
tills det blev dag

jag gick
och jag blev kvar

Amputerad i frid