Du skriker åt mig när jag
gråter över kylan och mörkret

Ur mörker och in i mörker går jag

Varje dag och varannan dag

Du skriker åt mig när jag fäller mina blad

Skriker åt mig att jag är en hora
när jag står där avlövad och naken
trots att du nu kan se fullmånen,
så oändligt vacker
genom mitt svarta grenverk

Du kan se den midnattsblå decemberhimlen
mot min botten, så vacker är jag
som aldrig förr, men du, du skriker åt mig

Ty Midvintersolståndet är inte mer
någon mörkrets vändpunkt
denna gång kommer dagarna bara
att krympa mer och mer

Natten tar aldrig slut, och blir till sist så mörk
att glödlamporna slocknar

Gatlyktornas ljus slukas med svagt sugande ljud

Ett svart magnetiskt tillstånd,
ett slags dödstillstånd inträder
vars ursprung ingen känner

Vi törs inte ens gissa