Jag åkte taxi här om dagen, berättade Petra för Sofie, och då kom jag att tänka på att här kastade jag bort pengar som jag kunnat köpa en hemlös middag för på en vanlig restaurang, eller i alla fall kunnat gå in i en affär och kunnat köpa litet olika sorters mat för att ge till en fattig.

De är så tacksamma om de bara får något i kistan skulle jag tro. Det är ju inte bra att bara dricka sig otörstiga. Allt medan denna nya datorliknande taxameter tickade på och jag satt där i allsköns ro saktade taxin plötsligt farten och jag tänkte att nu är det väl någon som har krockat, ja eller några skall det väl vara om man skall vara noga.

När vi stannat helt bad chauffören mig att stanna kvar i bilen medan han själv steg ur. Jag satt och tänkte på annat och inte just på om tiden gick. Slutligen kom han tillbaka och sade att vägen var oframkomlig längre fram och att vi måste åka tillbaka. Nu blev jag nyfiken.

Ja, du vet ju hur jag kan vara. Så jag steg helt sonika ur taxin och sade till honom att vänta på mig. Så gick jag förbi en massa andra bilar som liksom vi stannat och så kom jag till slut fram till bron. Jag kunde inte tro mina ögon förstår du, vännen.

Bron var borta, det var ett stort hål i bron och i hålet syntes världsrymden med alla stjärnor. Hålet var så stort att jag såg natten på andra sidan jordklotet, där resten av klotet borde ha funnits.

Men resten av klotet var borta. Jag kastade en blick bakom mig och såg att taxin börjat röra på sig, men jag lade på en rem och hann precis kasta mig fram och slänga upp dörren lagom för att hiva mig in i baksätet.

Jag tror faktiskt att det var en av de allra mest läskiga dagarna i mitt liv. Som jag sade till min bror Gustav, i telefon sedan, att det där får ni grabbar allt ta och reparera.