jag är inte drabbad av ångestsjukdom. jag har bara accepterat ångesten som livsvillkor

jag lever med en kronisk tomhetskänsla. jag är ju en postmodern människa som dessutom studerat filosofi 

jag har en uttalad tendens att oroa mig, älta och grubbla och gå runt i samma tankespår. hur skulle jag annars kunna komma fram till något väsentligt? hur gjorde Platon va?

jag lider inte av affektiv instabilitet. jag är bara begåvad med ett synnerligen rikt och omväxlande känsloliv som ibland inte riktigt ryms i tillvaron

mina känslor är inte bara aktörer på en scen, de är delar av mitt jag och eftersom de är skådespelare allihopa så hänger de sig åt fullständig närvaro samtidigt som de reserverar 10 % av medvetandet för metakontroll, fast ibland spelar de förstås över

jag är inte schizofren. jag är bara jävligt flexibel

jag har inte hallucinationer. jag tror på spöken och tycker man ska visa dem tillbörlig respekt

jag har inte vanföreställningar, jag tror bara att sagor är sanna. varför skulle de annars skrivas?

jag har inte perceptionsstörningar, det är bara det att världen faktiskt är genomskinlig ibland

jag hör bara röster när det är god mottagning på min inbyggda telepatimottagare

jag har inte kramper, jag har bara rytmen i blodet

jag har inte social fobi, jag är bara svensk

jag har inte skuldkänslor för mitt alkoholbruk, om jag resonerar logiskt och kognitivt. vin fungerar bättre än Zoloft på min personlighetstyp. jag har omfattande komparativa empiriska fallstudier som stödjer denna tes

jag ägnar mig inte åt impulsivt självskadebeteende. jag sliter bara upp mig själv långsamt och metodiskt

jag lider inte av bipolärt syndrom, jag saknar bara min motpol

jag är inte sjuk, bara olyckligt kär

                                                          there ain' t no cure for Life...