Det var en typisk höstkväll, en sådan där då våren kändes mils långt borta. Felicia nästan sprang fram då hon skyndade sig allt vad hon hade nerför trappan mot Aspelsjön. Dimman låg tjock och fukten gjorde trappstegen så hala att hon nästan föll omkull vid trappans smalare parti nedtill. När hon flög där nerför trappan kunde hon känna hur den fuktiga luften klibbade sig fast mot hennes hud och hon kände att när som helst så skulle regnet falla och blöta ner henne.

Felicia hatade verkligen både regn och höst, det var så kallt och deprimerande. Men hon hann inte tänka alltför mycket på det för allt hon hade i huvudet nu var Radoan. Han hade ringt henne för en halvtimme sedan och bett henne att skynda sig allt vad hon hade och möta honom nere vid Aspelsjön. Tonläget i hans röst hade avslöjat att något var fel och Felicia kände en knut i magen växa sig allt starkare. Hon kände sig nästan lika nervös som hon gjort ett halvår tidigare när hon för första gången träffat Radoan.

Det var vinter och det hade precis börjat en ny kille i hennes parallellklass. Alla tjejerna hade varit så spända inför att få se den nya killen som kom ända från Malmö. De förstod inte riktigt varför man flyttar från en sådan storstad som Malmö till lilla Värnamo men han skulle säkert ha en massa intressanta saker att berätta. Så när han kom gående där för första gången genom korridoren mot deras klassrum blev det först helt tyst. Sedan började alla viska och hon hörde hur Mia sa ”det är ju en blatte”. Det fanns inte så många mörkhyade personer på skolan och ingen alls i högstadiet. Det fanns inte många hip-hopare heller för den delen och han verkade tillhöra den gruppen när han kom gående där i en stor röd Wu-tang hoodtröja och en keps sittandes lite halvsnett över huvudet.

Radoan hade snabbt kommit in i klassen och skaffat sig nya vänner och beundrarinnor. För tjejerna var verkligen efter honom som galningar. Felicia förstod inte riktigt varför, vad var det som var så speciellt med honom? Han var stökig, gick klädd i kläder som hennes pappa på 110 kilo skulle få plats i och hans ansikte hade hon aldrig sett för kepsen satt på konstant. Det var nästan så att hon började fundera på om han hade något att dölja där under, eller han kanske var efterlyst för något och inte ville bli igenkänd. Men så var det säkert inte utan det var bara hennes fantasi som skenade iväg som vanligt.

Så en dag när hon precis slutat sin spanskalektion, som hon läste utöver de andra ämnena och därför mycket senare, så hörde hon något. Klockan var nästan fem och det var knappt en själ på skolan men hon hörde ett dovt pianospelande ifrån musikrummet. Självklart undrade hon vad det var då de enda hon brukade möta så här dags var vaktmästarna. Allt som hon gick närmare så kunde hon höra en lugn, ljuv, lite raspig röst sjunga till pianots klang. Dörren stod på glänt så hon öppnade den och kikade in. Där längst in i musikrummet satt det en kille och spelade och sjöng från ljuset av en gammal röd lampa i det bortre hörnet. Hon fastnade för rösten och innerligheten i den och stod tyst och lyssnade på dess text.

” Baby rock me to sleep while you sing the lullaby
make me feel safe when my tears all have run dry
don\'t make me forget all the dreams that I had
Just rock me to sleep with your dumb lullaby”

När han sjungit klart kunde Felicia inte längre vara tyst utan klappade händerna och hon trodde först att han fått en mindre hjärtinfarkt så rädd verkade han bli. När han vände sig om kunde hon se vem det var, det var Radoan. Även om han var den enda mörka på skolan så hade hon inte känt igen honom. Han stod där i ett par normala jeans, en åtsittande jumper och utan keps. Det var första gången hon riktigt sett hans ansikte och från skenet av lampan såg det nästan ut som att han rodnade av att hon kommit på honom sjungandes. Han gick nu från att vara ett blankt papper till ett svartvitt fotografi över skogens lugna djup. Precis så kändes hans röst, som en juninatt då vinden viskar att nu är sommaren här.

Efter den dagen hade de träffats alltmer och snabbt blivit ett par. De gjorde nästan allting tillsammans och Felicia kunde verkligen känna att hon kunde berätta allt för honom, speciellt med tanke på hur mycket han anförtrott för henne. Radoan hade många hemska minnen från tiden innan han kom till Sverige. Han hade då bott i Somalia och där hade han blivit både brutalt slagen och utnyttjad. Det hade satt djupa spår, det märkte hon. Till exempel så brukade han alltid sova på golvet under sin säng innan de träffades. Varför kunde hon inte riktigt förstå och han kunde inte ge henne någon egentlig förklaring heller mer än att han ville känna kylan från golvet för att veta att han fortfarande var vid liv och inte kunde sova om det inte var helt mörkt. Hon tyckte det lät så hemskt men när han sov hos henne så sov han i alla fall i sängen.

De spenderade den mesta tiden hemma hos henne då han var muslim och hans föräldrar inte visste om deras förhållande. Dessutom så var de fortfarande asylsökande även om de bott i Sverige i tre år men det kunde hända att de fick brev från myndigheterna och beslutade sig att gå under jorden, hon hatade när det hände. Felicia hatade att vara ifrån honom överhuvudtaget. Han hade nästan blivit som en drog för henne och utan honom kände hon sig svag och orkade knappt göra någonting.

Då låg hon bara i sängen och fantiserade om honom, blundade och såg hans ögon framför sig. Han hade bruna ögon som den mörkaste choklad men det var inte det som gjorde dem så speciella utan det var den tunna blåa rand som omslöt det bruna. Han hade berättat att hemma i Somalia när någon av hans mamma eller syskon fått barn så hade alltid morfadern tagit dem i sin famn och kollat på ögonen. Hade barnet en blå rand runt det bruna så visste han att det var hans barnbarn även om han så hade tjugo spädbarn att leta bland. Det fascinerade Felicia, ja hela Radoan fascinerade henne för den delen.

Nu var hon äntligen framme vid Aspelsjön. Det hade bara tagit tjugo minuter dit men det hade känts som en evighet. Tankarna hade farit runt i ett virrvarr hela vägen dit och hon kände sig mentalt nästan helt tömd och uttorkad. Regnet började våldsamt falla ner och hon ångrade att hon inte hade tagit med sig ett paraply i förbifarten på vägen ut. Men det var inte mycket att göra åt nu utan bara att springa in under taket till korvkiosken och söka skydd där. Nu hade hon i alla fall något annat att tänka på i väntan på honom.

När han kom gåendes mot henne i lunkande takt kände hon att något var fel, han hatade regn lika mycket som hon och de brukade göra allt de kunde för att slippa bli blöta. De hälsade med en lätt puss och hon undrade varför han bett henne att skynda sig så, vad var det som hade hänt egentligen? Den frågan skulle hon komma att ångra för lång tid framåt.

Han såg henne djupt i ögonen, förklarade att han älskade henne och bröt sedan ihop i tårar. De hade fått avslag från migrationsverket och var tvungna att åka redan imorgon. Hans föräldrar hade först tänkt gå under jorden igen men de hade inte hunnit, utan polisen hade hittat dem. Helt plötsligt kändes regnet så otillräckligt när hon såg tårarna strömma värre än Niagrafallen nerför sin älskades kind. Felicia försökte trösta honom men det gick inte och hon grät nästan mer själv.

En bil körde förbi och skvätte upp vatten på dem. De blev båda två förbannade men från skenet av gatlampan såg Felicia spegelbilden av henne och Radoan i vattenpölen och då kunde hon inte hjälpa att tänka: är det verkligen så här deras kärlek är; överkörd, tårfylld och dömd att torka ut.