Varje gång Marisol ser sig i spegeln
ser hon en främling och bara genom
att titta djupt in i ögonen

kan hon ana sin själ där, som ett litet barn
som sitter bakom galler och tittar ut på verkligheten

undrande över när det skall kännas säkert
att dyrka upp grinden och se
om det är något att sträva efter att längta ut.

Men vems är kroppen?

Ser jag verkligen ut så där eller är det bara ett skal där jag själv finns inuti?

Kanske går det att skala av sig som man skalar en banan?