Jag är naknare nu

sanningen är avklädsam och
misären verbal,

Skärvor av liv talar stora ord och
jag klär av mig illusionernas lager.

Här finns bara rått förflutet och
kanylerna kastar jag i plastpåsar.

Jag kan se dig, hur lycklig du var, då.
Jag minns vad jag tänkte den dagen
du flyttade in här och hur noga allt var invikt.

Det knastrar av skärvor över golven och mitt
inuti är stumt.


Vi har ögon för blåa himlar efter detta
visst har vi Emelie?