”Ni kvinnor talar om att föda barn! Ni skulle bara veta hur det känns när en man är riktigt förkyld.”
    Med de orden höll en reklamfilm, för några år sedan, liv i debatten om vilka som är pjoskigast när de är sjuka – män eller kvinnor.
    Jag har ställt den frågan till både läkare och sjuksystrar utan att få något entydigt svar. Men en sjuksköterska hade en teori som gick ut på att män var mera oroliga därför att de, jämfört med många kvinnor,  visste mindre om sin kropp och hur den fungerar.
    Säkert stämmer detta in på Harald i den här historien. Om han skulle ha någon likhet med en nu levande person är det naturligtvis en ren och (o)roande tillfällighet.
    Eller?

Harald vaknade exakt tolv minuter i sju och sträckte sig genast efter febertermometern.    

Den hade han som vanligt skakat ner kvällen innan, för att inte behöva tända ljuset och väcka Karin, som fortfarande sov lugnt till vänster i dubbelsängen. Med ögonen stint på väckarklockans urtavla försäkrade han sig om att termometern var på plats i exakt fem minuter.

På rätt plats, alltså! Det där med mun, armveck eller öron hade han aldrig haft förtroende för.

När sekundvisaren passerat tolvan smög Harald ut i badrummet för att kontrollera resultatet göra ren termometern.

37,4°.

Hmmm.

Två tiondels grader över hans vanliga morgontemperatur. Harald lutade sig fram mot badrumsspegeln och granskade sitt ansikte och särskilt sina ögonvitor noga. Huden föreföll lagom rosig, men kunde han inte ana en antydan till en gulaktig nyans i den vänstra ögonvitan? Och nog var båda ögonen en smula mera blodsprängda än vanligt?

Harald sträckte sig efter det fotografi han tagit dagen innan och jämförde de där avbildade ögonvitorna med de han nu såg i sin badrumsspegel.

Hmmm. Tydliga skillnader.   Kanske bäst att väcka Karin, trots allt.

Haralds hustru Karin var ett under av kärlek, förståelse och tålamod.
    Hon hade redan under första året av deras äktenskap inköpt ett första hjälpen-set, ett stetoskop och en tysktillverkad blodtrycksmanchett som enligt produktinformationen var marknadens mest kvalificerade. Hon sov alltid till vänster i parets extra höga, inställbara dubbelsäng bara för att ambulanspersonalen skulle ha lättare att komma åt Harald om han skulla bli akut sjuk. Hon var en av de första i landet som lärde sig hjärt-lungräddning ”för man kan ju aldrig veta” som Harald hade sagt och hon deltog i makens alla hiskeliga kval under de tre graviditeter som välsignat dem med tre välartade söner.

Nu hade de varit gifta i drygt trettio år och den mest dramatiska sjukdom som drabbat Harald var ett modest nageltrång som inträffat ungefär tolv år tidigare.

Alla de livshotande krämpor han fruktat hade lyst med sin frånvaro:
    Den fullt utvecklade, dubbelsidiga lunginflammation som visat sig vara en allergisk reaktion på en soffkudde stoppad med dåligt rengjort egyptiskt gåsdun.
    Den sällsynt smärtsamma brustna blindtarm som vid framkomsten till lasarettets akutavdelning visat sig vara den naturliga effekten av att  han somnat i TV-fåtöljen med nyckelknippan i högra byxfickan.
    Den massiva hjärtinfarkten, som visat sig vara gallblåsans vänliga sätt att tala om att det finns en gräns för hur mycket rökt ål en vuxen man kan förtära utan problem med gasbildning i tarmsystemet.

Dramatiska symtom som dock ständigt visat sig vara falska alarm.

Därför väckte hannu sin hustru ganska försiktigt.
    ”Karin, jag har feber”, viskade han i hennes högra öra.
    Karin mumlade något ohörbart tillbaka.
    Men Harald framhärdade.
    ”Älskling, jag vill inte skrämma upp dig men jag är rädd att jag fått gulsot!”

Gulsot?!  Karin spärrade upp ögonen. Hepatit? Kul! Det var ju i alla fall en ny variant!
    En smula motvilligt strök hon sömnen ur ögonen och tände därefter sin sänglampa. Det var en finurligt konstruerad modell, vars skarpa halogenljus, via ett rejält förstoringsglas, kunde riktas åt alla håll.

Ett ögonblick övervävde hon att, lite sarkastiskt, att skrämma upp honom ytterligare genom att fråga om han trodde att han drabbats av hepatit A eller B, men så erinrade hon sig att de hade lagt undan biljetter till aftonens teaterföreställning på Folkets Hus och avstod, för säkerhets skull.

Sådana nöjen vankades inte så ofta i den lilla stad där de bodde och nu rörde det sig dessutom om en Riksteaterföreställning som fått mycket fina recensioner.

Därför sa hon istället:
    ”Vad får dig att tro att du fått gulsot, lilla gubben”?
    
Harald svarade ynkligt:
    ”Dels har jag faktiskt förhöjd kroppstemperatur och dessutom är mina ögonvitor alldeles gula. Och så har jag haft en mycket orolig natt!”, avslutade han, fullständigt omedveten om att hans lugna snarkningar hållit Karin vaken ända till gryningen.

”Låt mig se på dina ögon”, sa hon omtänksamt och riktade in lampan mot hans ansikte. Det starka ljuset fick honom att blunda.

”Jag ser ingenting om du blundar”, sa Karin tålmodigt.
           ”Kan vi inte dra upp rullgardinen istället”, föreslog Harald gnälligt. ”Jag får en sådan obetvinglig smärta i ögonbottnarna av skarpt ljus, det vet du ju!”

Karin suckade knappt hörbart, drog upp rullgardinen som blottade en strålande vårdag och vände sig sedan mot Harald som nu villigt spärrade upp sina ögon.

”Ja, jag vet ju att du inte är sprutnarkoman så var tror du att du skulle ha fått din gulsot ifrån”, sa hon medan hon med duktigt spelat allvar betraktade hans ögonvitor.
    ”Musslorna, förstås!”, genmälde Harald triumferande! ”Musslorna vi åt i förrgår! Jag kände genast att de hade en märkvärdig bismak.”

”Hepatit A, således”, diagnostiserade Karin och nickade eftertänksamt samtidigt som hon med ett närmast roat småleende fortsatte att betrakta de kritvita vävnaderna kring makens ljusblåa ögon.

”Nu kan jag föralldel inte se ens en skymt av gult här", sa Karin lugnande,  "och dessutom åt ju jag av precis samma musslor som du, så då borde väl även jag vara sjuk!”
    ”Det är inte alls nödvändigt”, sa Harald ivrigt. ”Först och främst är du mycket starkare än jag, och dessutom kan du ju vara immun!”
    ”Hur hög temp hade du i morse, då?”, frågade Karin.
    ”Bara någon grad högre än normalt”, ljög Harald, ”men jag kände mig väldigt het, min pyjamasjacka var alldeles fuktig vid kragen och min puls var mycket högre än normalt! Säkert 120 slag i minuten.”

Båda satt tysta i sängen en stund. Därefter sa Karin:
    ”Ja, du Harald. Gulsot är allvarliga saker! Det är nog bäst att vi ger oss iväg till lasarettet så att du snarats möjligt får en spruta och blir isolerad tills den största smittrisken är över.”

”En spruta”, sa Harald skräckslaget! ”Måste man verkligen ta en spruta bara för en liten gulsot?”
    ”Ja, till en början”, sa Karin tröstande. "Första veckan får man visst en spruta var fjärde timme, men sedan blir det bättre.”

Hon klappade Harald uppmuntrande på kinden. ”Synd att det här skulle hända just idag, när vi har biljetter till teatern! Och med Claes Malmberg, som du tycker så mycket om, i huvurollen som Argan!”

Harald reste sig försiktigt upp ur sängen, trädde fötterna i de rutiga filttofflorna och blinkade lite yrvaket mot solljuset som nu fyllde hela det trivsamma sovrummet med försommarkänsla.

”Vet du, jag känner mig plötsligt något bättre! Faktiskt mycket bättre. Och känn här,  pulsen tycks ha gått ner och känns nästan normal. Vi kanske trots allt kan vänta någon dag med lasarettbesöket?”

”Men tänk om du skulle smitta,  då?”, sa Karin raljerande.

”Dumheter!”, sa Harald bestämt. ”Du åt ju av precis samma musslor som jag! Och det är ju inga synliga fel på dig. Nu är jag hungrig, några skivor rostbröd med ost och marmelad och en kopp lindblomsté är kanske allt jag behöver  för att komma över de här obehagliga känslorna! Jag går och borstar tänderna så kan väl du ordna frukosten under tiden?!"

Samma afton satt Karin och Harald i teatersalongen på Folkets Hus och såg Claes Malmberg spela huvudrollen i Moliéres ”Den Inbillat Sjuke.
    Karin skrattade nästan hela tiden, men Harald var butter och såg märkvärdigt sårad ut.