När jag var liten var jag med familjen då och då
medbjuden till några äldre släktingar. De hade samlat
på sig en massa vackra dyrbara saker, så min mamma
sa alltid till mig innan vi skulle gå dit, rör inget där...

Men det behövde hon inte alls ha sagt för så fort jag
kom in i deras vardagsrum på Terassgatan i Göteborg,
så sjönk jag ner i första bästa stol, som vette mot
väggen där vildgäss i porslin hängde, ja för mig
flygande i en lång rad. Jag släppte dem aldrig
med blicken höll dem under konstant bevakning.

Så vad de andra gjorde eller talade om det varken
såg eller hörde jag aldrig. Jag var bara i min sago-
värld med gässen. Men jag minns att de ropade:
-Britt, Britt, Britt! Men vad de sa mer, det har jag
inget minne av, det var så klart att det var dags
att dricka kaffe och jag skulle vara med vid
kaffebordet.

Och jag tänkte alltid när jag blir stor skall jag köpa
sådana gäss, ja i varje fall en gås...

Åren gick, jag gifte mig, fick barn, flyttade från stan.

Då och då tänkte jag på gässen... Sådana skulle vi
haft... Men någon sa de är väldigt dyra...

Så en dag ringde min mamma, släktingarna var döda...

Och någon dag senare kom det ett brev till mig ifrån
en för mig totalt okänd avsändare. Jag öppnade brevet,
i det brevet låg ett brev till mig från mina döda släktingar:

Vår brorson får våra kontanter du får allt annat!
Alltså äntligen är fåglarna i rätta händer:
De är dina! Var så god!

Och sen dess hänger de på min vardagsrumsvägg!