På kajens kant satt det en liten människa som kunde ha varit ett barn. Allt medan en polisbåt kom ångande i snigelfart. I dess kölvatten tuffade en av dessa färjor vilka huvudstadsbor ser som en naturlig del av stadstrafiken. Om staden bestått av idel vatten så hade bilarna genast bestått av tusentals sådana färjor. Alla numrerade med ordet Djurgården och en romersk sifferserie efter.

De som velat ha en lugnare tillvaro för att slippa trängas med andra som kycklingar i bur eller myror i en stack skulle då ha kunnat ses sitta en och en i ekor och liknande flytetyg längs de utstakade autostrador vilka vattnen delats upp i sådant fall.

Det strömma vattnet hade då delats upp i filéer ändå bort ifrån Mälarens västra ände och fram i öster där dess bräckta vatten skulle ha bräckts av det salta vatten varpå salta gossar små i alla tider setts kring plankan gå.

Utöver små, stora och jättelika yachter. Att sitta i lugn och ro med bara någon liten del trä, plast eller metall mellan sig och vatten är någonting mycket eftertraktansvärt för många människor som i dagsläget sitter och petar näsan i en låååångsamt krypande bilkö.

Att stadens sittande styrinstrument och landets regering ständigt byggde fler vägar för biltrafik att proppa igen med och åter igen få uppleva ytterligare fler köer, det bekymrade knappast måsarna vilka flög över den gamla staden och dess hustak, sket på såväl statyer som turister och frätte på stadens sten.

En natt hade grävlingarna på malmen just i början av söders höjder tvingats avbryta ett parti biljard mellan tvenne överfulla soptunnor, för att ett stort gäng aspackade studenter tågat förbi sjungandes på sista versen.

Istället för att bara vänta ut de där rackarns unga människorna hade grävlingarna gjort sak av det hela för att visa dem. Femton grävlingar fick upp andan och så kunde envar som var vaken ungefär vid tretiden på natten sett raglande studenter med mössorna käckt på svaj plötsligt läggandes benen på ryggen söka sätta upp farten något längs Hornsgatan förbi Mariatorget.

Efter dem ansatte ett gäng på elva förbannade grävlingar dem i bakhasorna. Studenterna kunde inte både sjunga och springa samtidigt. Faktum var att de sjöng fan så uselt redan innan de fått syn på grävlingarna och man kan som åskådare så gott som alltid utgå ifrån att aspackade studenter gör sig något bättre springande än sjungande.

Där de snubblade fram jagade av uppretade och i spelet avbrutna biljardärer, var de några som då och då föll i backen och skrubbade både händer och knän, repade upp byxben närmast i knähöjd och någon tappade sin mössa och en annan en sko, vilken dock inte vara av glas eller ens var som avsedd för dans.

Ibland kunde en och annan känna sig tacklade av en eller annan grävling som jagade de allesammans en osynlig boll mot ett hägrande mål, för att sätta denna boll i krysset någonstans i ett närbeläget fjärran.

Grävlingarna fruktade ingen och i rena ilskan då de kom tillräckligt nära hoppade de upp i luften och slängde sig mot studenternas ben. Varpå den angripne dråsade omkull på gatan och gav ifrån sig små snyftande läten.

Vad i hela världen hade de där bråkmakarna egentligen på söder alls att göra? Av kläderna att döma skulle man lätt kunnat få för sig att de hört mera hemma på gatorna på Östermalm eller Kungsholmen. Men man visste inte numera riktigt var sådana där drumlar kunde tänkas höra hemma.

Numera fanns de så gott som överallt. Drumlar. Plötsligt dök det som upp en stor maskin där på gatan, en bullrig gul och röd sak som det var bäst att akta sig för. Lika plötsligt inte en enda grå grävling i sikte så långt synen för ögat nådde.
Av studenterna syntes ej heller minsta spår.

Solen slickade sig belåtet om munnen där hon lyste från en i stort sett klar himmel. Hon riktade sina strålar litet kors och tvärs där hon glodde ut över universum och hennes små undersåtar till himlakroppar.

En sådan himla kropp innehöll ett slags amöbaliknande liv. Invånarna på planeten myllrade omkring som vilsna myror, om man nu någonsin hört talas om just sådana små kryp. Ett av dessa kryp satt på en träbänk och såg ut över ett vatten där det myllrade av båtar.


Nästan olidlig trälig fortsättning i nästa akt av Laxermedel