Flickan i den gröna kjolen.

Scenen är en obskyr gatstump i ett hamnkvarter någonstans. I fondens syns en krogdörr som plötsligt slås upp. Ut kastas en ung kvinna, söt som en pepparkaka. Hon är klädd i fräsch vit blus och en ärtgrön, vid kjol som antagligen omfamnar det stora antal stärkta underkjolar som präglade modet i mitten av 1950-talet. Hon går fram till mikrofonen och sjunger:

"Att knuffas ut på gatan är för mig ren slentrian

jag reagerar knappast, är alltför van.

Här skådar ni ett stycke som har sjunkit djupt som fan.

Jag är en mycket, mycket, mycket dålig flicka..."

Flickan - som är så långt från dålig som tänkas kan - heter Brita Borg. Hon är, sin ungdom till trots, självklar primadonna i Povel Ramels Knäpp Upp-revy som sin vana trogen drar fulla tält runt om i Sverige.

Första gången jag lade märke till Brita Borg var på Götaplatsen i Göteborg, den 24 mars 1945!

Där stod jag och mina kompisar bland de 50.000 personer som kommit för att se ett framträdande av "Vårat Gäng". Succén var given, musiken härlig, stämningen hög och vi grabbar gick hem med bilden av en tuff Söderböna närmast hjärtat. Inte bara för att hon var en sån där tjej som man med förtjusning skulle dela sitt sista tuggummi med. Utan också för det sätt hon sjöng på!

Här var det inte fråga om några Regntunga Skyar. Här var det glimten i ögat och rytm och fest och glatt humör från den första mörka tonen till den sista.

Vårat Gäng var den tidens plantskola för unga artister. Bland dem som växte fortast och vackrast var Brita Borg. Det tog inte lång tid för Povel Ramel att upptäcka henne och att sluta både henne och sånggruppen "Flickery Flies" till sitt hjärta.

"Jag var ju bara en tjej från Söders höjder", minns Brita. "Jag kunde inte ens prata som en människa. Det lärde Povel mig. Och samtidigt som han vande mig av med Eken-snacket lärde han mig hur man skulle sälja en sångtext."

"Sådant material görs inte längre, tyvärr"

Men där undrar jag om inte Brita överdriver en smula. Förmågan att framföra en text övertygande är mest uttryck för en begåvning som man skulle önska att fler artister vore utrustade med.

Men, det är klart, alla artister får ju inte chansen att jobba med så begåvade textförfattare som Povel Ramel, Karl Gerhard, Hasse och Tage, EvertTaube och Beppe Wolgers...

Att tala underhållning med Brita Borg och Stig Salomonsson, hennes livskamrat sedan trettiofem år, är som att slå upp portarna till en nöjesepok av ett slag som vi sannolikt aldrig får uppleva igen.

"Nej, sådant material görs inte längre, tyvärr" konstaterar Brita. "Tänk vilken fantastisk tur jag haft som fått jobba med alla dessa begåvningar!" Min kommentar att begåvningar ofta dras till varandra slår hon bort med ett skratt.

"Lika vanliga som jag"

Brita Borg må ha varit primadonna på revyscenen, men aldrig i verkligheten. På femtio- och sextiotalen, när hon var fältartist på Cypern och i Sinaai, stod alltid en stol ledig vid officerarnas bord. Men från de menigas avdelning hördes muntra skratt, för där hittade man Brita i kretsen av dem som hon kallade "min verkliga publik". "Människor precis lika vanliga som jag", säger hon. Och bakom scenen, på premiärfesterna, när kändisar med halvfyllda champagneglas jagar kvällstidningarnas fotografer, finner man oftast Brita tillsammans med scenarbetarna.

Primadonna, förresten! Ett av Brita Borgs mest uppskattande framträdanden gjorde hon som "gästartist" i Povel Ramels revy "Knäpp Igen" som var en sorts officiell avslutning på Knäpp Upp-eran. Där gjorde hon entré som urtypen för en klassisk revyprimadonna och strippade sedan ända in till de laxfärgade underkläderna i ett självironiskt porträtt som tog publiken med storm. Jag minns själv hur en fullsatt salong stod och applåderade och skrek ut sin förtjusning i flera minuter.

Innehållsrikt arkiv

Det är uppbrottsstämning hemma hos Brita Borg och Stig den soliga majdag jag besöker dem. Om bara någon vecka går flyttbilen till Öland där önskehuset äntligen blivit ledigt. Runt omkring oss står fullpackade kartonger i höga travar. Det enda som inte är packat är det omfångsrika arkiv med program, tidningsartiklar och foton som Stig katalogiserat under stor möda.

Det var Britas moamma som började samla allt som skrevs om hennes dotter, ända sedan hon debuterade redan som sjuåring. Samlingen fyller en hel bokhylla från golv till tak och Stig plockar med osviklig precision fram information om allt vi talar om: Där är hon som Fat Mammy Brown, där är recensionerna från Annie Get Your Gun, där är bilderna från samarbetet med Evert Taube. De togs när visorna "Mary Strand" och "Invitation till Guatemala" spelades in.

"Den här skall Brita ha!"

"Poeten var i högform den dagen", berättar Brita. "Sven-Bertil var också med och han sa att Everts röst var bättre än på mycket länge. Efter inspelningen ville Evertabsolut ge mig en gåva. Han försvann från studion och kom tillbaka efter en halvtimme. "Den  här skall Brita ha", sa han och överräckte en stor svart basker. "Den inhandlade jag för fyra år sedan i en liten hattaffär i Antibes!" Men sanningen var att han just varit ute i Stockholm och köpt den! Titta här! Butikens namn står fortfarande kvar i baskern" skrattar Brita.

 Aldrig en skandal

Kaffet kallnar i kopparna när vi plöjer igenom högar av minnen från en lika lång som framgångsrik karriär. Plötsligt påminns vi om en särskilt rolig scen eller en särskilt fyndig textrad, och minsann, sitter jag inte själv med på golvet med en bunt klippböcker i knät och sjunger duett med en av mina stora idoler!

Och hennes mörka röst har samma fascinerande klang, hennes diktion samma perfekta pregnans som alltid. Vi läser om teaterföreställningar, filmer, radioprogram, TV-framträdanden och skivinspelningar och den ena refrängen avlöser den andra. Det slår mig plötsligt att det omfångsrika materialet i samlingen inte innehåller en enda skandal, inte en enda urvattnad kändisartikel. Hur kommer det sig?

Brita Borg ler när hon svarar:

"Sådant har jag aldrig behövt! Jag har haft fullt upp att göra ändå!"

En månad efter vårt samtal fyllde Brita Borg 79 år. Nu är hon borta men hennes enastående artisteri finns kvar, för oss alla att njuta av.