Eftersom det inte alls var sådant där bordsmargarin med plastkulor i utan tvärtom kylskåpskallt äkta smör. Huvudet studsade som tur var och åkte på skallen ut på bordet bara för att rulla en halv centimeter bort och stoppas av en stängd marmeladburk som ännu inte sett stagens ljus förrän först nu.

Margaretha, som var ännu en av faderns många systrar var inte hemma för tillfället och hade inte varit det på tjugo år heller eftersom hon inte bodde på så vitt skilda ställen som Sverige, Göteborg, Hamburg eller Holland. I Paris av alla ställen, hade hon aldrig satt sin fot utan bodde helt enkelt i Alice Springs och det vet ju inte varenda kotte att det är beläget någonstans mitt i det gudsförgätna Australien.

I detta gruvliga lilla samhälle till småstad hade en gång mister Bond varit i ett nummer av sin egen tidning och det var minsann inte skäl nog att även Modesty Blaise gjort stället osäkert någon gång under sina sejourer världen runt. För var och en som någon gång gjort sig en kortare karriär som seriefigur, vet just hur det kan vara att tvingas kuska runt hela världen i jakt på knepiga miljöer att vistas i.

Margaretha var i och för sig ingen serieråtta eller katt, hund eller modelejon. Nej, hon var en simpel grävare och äventyrare. Det hon mest grävde ned sig för var i jakten på guld och andra ädla stenar och metaller. I tre år hade hon grävt ned sig i ett hål i jakten på den stora opalen som skulle se henne leva ett liv i lyx. De flesta av hennes äventyr hade slutat just när hon hittat det där glimmande fina hon letat efter i en något större omfattning än vad som till slut blev.

Men ibland skickade hon bilder från sina många äventyr eftersom hennes hårt prövade make var naturfotograf med sidoäventyr som modefotograf, sportfotograf och det mesta annat som han hade lust att betitla sig som då han kom över något tillfälle att fästa någon händelse nästan vad som helst på bild. På de flesta bilderna var av någon anledning även Margaretha med på ett eller annat hörn, en linslus av rang.

Hon var inte hemma i stan och hälsade på och inte heller Fredrika var där. Pang! Lät det inte när en fluga kom trippande över bordet. Ylva var inte mycket för dödandets konst. Hon brukade ställa ett genomskinligt glas över flugan, om hon hann fånga den vill säga, en del flugor är ju erkänt lata av sig.

Ylva tillbringade halva dagen vid köksbordet och struntade i att osten blev allt äldre och väl skulle ha behövt tillbringa resterna av sitt liv på pensionärshem om inte den unga damen givit den vingar att flyga med in i kylen igen. Efter den exceptionellt långa frukosten och med helt nya fräscha kläder på sig lade hon sig att sova under ett stort fisknät i lilla vardagsrummet.

Det enda som saknades var de fiskar som under årens lopp fastnat i detta nät som nu hängde farligt långt ned över en gammal sliten tygsoffa full av fläckar av obestämt värde och form. Det var en riktigt äcklig gammal möbel där skinnklädseln sett sina bästa dagar och nätter komma och gå som en trött gammal grizzlybjörn utanför idet någonstans i Klippiga bergen.

Men en gång hade soffan förstås sett dagens ljus på någon möblerad fabrik, bara att detta inte var igår var naturligtvis som en sorts skandal bara det. Jo, men nu var detta en soffas morgondag och den hade drömt så konstigt under natten som var.

Att det var översvämning i badrummet och att tekannorna allesammans hade spruckit och så när den där soffan till ung pojke hade vaknat och upptäckt att åren gått och att den blivit pensionär och gubbe för länge sedan.

Ja, då hade en flicka kommit in i rummet som en sorts tonåring som just växt upp och stod där klädd i en blommig klänning av något slag. Plötsligt utan att soffan förstod något alls hade den unga damen gått och lagt sig att sova i soffans famn och bara så där börja snusa och ha sig, mitt på blanka förmiddagen också.

Men det var helt okej. När man är en soffa som bara står där i någons vardagsrum och minsann fått vara med om litet av varje så. Och så somnade den själv och drömde om grönskande ängar och en sol som inte sett dagens ljus inne i just det vardagsrummet till vacker natur.


Att laxermedel fortsätter med akt åtta behöver jag väl inte omtala här?