I det högsta trädet
i den djupaste skogen
satt en vildfågelvittra och
betraktade världen

Långt sträckte sig hennes syn
över människornas byar och städer

det var kallt i världen och
människornas krig gav
rökfärg åt himlen
deras blod flöt rött som rost

från maktens kärna
där visheten är samlad
kom hon att begrunda
och lysa råd över världen

så talade hon djupt ur strupen

inga svar i hennes famn
ingen tröst att gjuta
sorg gav sorg i kalla vindar

hon sade mig

-Din färg är purpur ditt hjärtas
min är syrenens och vårens ljus
så led mig över lila lyngen
där de sargade kropparna
blöder till döds i vanmakt

för att se deras nöd,
ty det onda är verkligt
och bör ses rakt i synen
att vända det ryggen
ger det styrka och makt

bär mig dit där vishet råder
nycklarna dit är dina nu
där de visa samlats för att
slutligen mäta skapelsens värde
och låt mig be dem om nåd

inte efter förtjänst

men som en kravlös gåva